I Birgitta Ulfssons kraftfält

Birgitta Ulfsson är ljuset från öster som lyser i väster. Efter bib­liotekarie- och skådespelarutbildning i Finland och mångårigt verksam där, är det i dag Göteborgsregionen som hon begåvar och hedrar med sin mångsidiga estradkonst. Men också övriga delar av hennes andra hemland föräras emellanåt besök. Uppsala har fått rulla ut röda mattan vid flera tillfällen under senare år.Inte minst när Birgitta Ulfsson och pianisten och ackompanjetören Lowe Pettersson kommit på besök med konsertprogrammet Visor medan man lever. Förhoppningsvis innebär det inte att turnerandet har upphört, när de bägge nu samlat sig till och givit ut en cd-skiva med en del av repertoaren. Levda teatervisor heter utgåvan.Varandras trygghetHär återfinns ett urval från åtta års uppträdande. Av samspelet i numren att döma har de under framträdandena blivit varandras trygghet här i livet. I varje fall de stunder de vistas tillsammans på en scen. Pettersson plockar toner och Ulfsson tar musiken i ena näven och texten i den andra. Alltsammans smälts ihop till en enhet och fram träder de ljuvaste och mest oemotståndliga skapelser som kan uppstå på en estrad.Självfallet är det samtidigt ett långt, sällsynt aktivt och rikt teaterliv som färgat dessa tolkningar. Kabarévisor, kupletter och revysånger ingår tillsammans med innehållsmättade kortdikter. Textleverantörerna går inte heller av för hackor med bl a Tove Jansson, Bengt Ahlfors, Märta Tikkanen och Benedict Zilliacus. Bland poeterna återfinns storheter som Bo Carpelan, Rainer Maria Rilke och Gunnar Ekelöf. Det här är en skiva att lyssna på och återvända till många gånger om.För charmen, tjusningen, den oemotståndliga kraften och allt tilldragande och tilltalande i dessa inspelningar svarar dock Birgitta Ulfsson själv. Bakom urvalet kan man ana ett övergripande tema. Det handlar om konstnärskapets obundenhet, frihet, aningen vilda livsanammelse och gränslösa uttrycksbegär. Följd­riktigt inleds skivutgåvan också av Tove Janssons Ett-två-tre, till musik av Erna Tauro, i vilken lättsinnet, livslyckan, bekymmerslösheten, glädjen och småbusigheten utgör budskapet.Så går hon på, Birgitta Ulfsson och lägger betoningar där hon själv anser att livsvisdomen i texterna är belägen. För den händelse hon inte uppträder under förklädnader och utformar framförandet i överensstämmelse med rolldiktens idiom. På samma gång finns där ett ömsint och inkännande överseende med allt vad mänskliga svagheter heter. Är det något scenartisten Ulfsson är bra på är det att lirka med överjaget och få det på gott humör.SensualismDessutom bygger åtskilligt i tolkningarna på tonfall, röstlägen och accenter i texten. Emellanåt tar Birgitta Ulfsson till brösttonerna när något viktigt skall framhållas. Över huvud taget har hon nära till dramatiken i de berättade skeendena, och när Bengt Ahlfors Jag vill ha er alla kvar framsjungs har hon hittat en sensualism som är kongenial med innehållet. Det betyder inte att Lowe Pettersson sitter där tyst och samtycker. Med tryckstryrkan på tangenterna lämnar han sina egna kommentarer.Ett av de allra bästa numren är 3 x kärlek till Märta Tikkanens text och Gunnar Edanders melodiöst vackra musik. Här gormar Birgitta Ulfsson och går på den stund texten påminner om en hel Norénpjäs. Men snart nog byts sinnelaget ut mot spröda, ljusa toner i det översta registret. I Tove Janssons Höstvisa har exekutören lyckats med konststycket att hitta en högst personlig och egen tolkning. Man kommer på sig med att undra om den här sången om hjärtats lust inte gör större nytta, om den avlyssnas i början på sommaren.Lejon som ryterInslaget om George Sand är utformat som en hel scen och förvandlas till ett tänkvärt inlägg om vår tids historielöshet. I Lars Huldéns Tango Finlandia sprudlar ironin ända fram till lejonets rytande på slutet. Och Bengt Ahlfors och Erna Tauros Måsundring blir till en dagsaktuell kommentar i debatten om den gränslösa EU-utvidgningen runt Östersjön. Gärna uppfattar man dessutom Tove Janssons och Erna Tauros Konstberiderskan med dess skildring av det otämjbara konstnärliga gestaltandet och skapandet som en Birgitta Ulfssons egen signatur. Säkert är det ingen tillfällighet att den ligger näst sist och före den skira poesin i Snusmumrikens vårvisa.Bara att den här inspelningen kommit till stånd och blivit av, måste betraktas som en av årets viktigaste kulturhändelser. Den scen finns inte som Birgitta Ulfsson inte gör till ett enda stort kraftfält, där hon drar in publiken i sin väldiga utstrålning, sin omisskännliga värme och ett allt avväpnande medmänsklig perspektiv på tillvaron. Åtskilligt av detta har följt med över till skivan, som därigenom förser lyssnaren med en ansenlig mängd livsmod. Den sortens injektioner kan vi ald­rig få för mycket av.