I biennalernas underbara värld

Säg ordet biennal och de allra flesta torde genast associera till Venedig och La Biennale d'Arte Moderna, konstbiennalernas moder och fortfarande dess okrönta drottning.
I år arrangeras den för 53:e gången och med svensk konstnärlig ledning av Daniel Birnbaum, till vardags verksam som konsthögskolerektor i Frankfurt.
Biennal betyder ju egentligen bara att något inträffar vartannat år. Men i konstsammanhang har ordet en vidare betydelse än att bara vara ett mått på periodicitet.
Biennal innebär att en eller flera curatorer arrangerar utställningar med konstnärer hämtade huvudsakligen från den internationella konstarenan. Vissa biennaler kan ha en något mer lokal prägel och bereda störst plats åt de egna konstnärerna, men mestadels är det aktörer på världsnivå som återfinns bland utställarna.
Det prestigefyllda uppdraget att stå som konstnärligt ansvarig tillfaller oftast internationellt namnkunniga personer med centrala positioner i konstvärlden som curatorer, konsthistoriker eller musei- och konsthallschefer.
Den som får den maktpåliggande uppgiften att arrangera en internationell biennal har alltså mestadels bara ett par år på sig, tveklöst en kort period för ett så stort åtagande. I undantagsfall har uppdraget gått till en och samma person vid två på varandra följande biennaler. Å andra sidan genomfördes exempelvis i Lyon biennaler både 2000 och 2001, den förra för att uppmärksamma millennieskiftet.
För att undvika tidspress (och även av en rad andra skäl) väljer somliga arrangörer i stället att satsa på triennaler, alltså vart tredje år återkommande utställningar. Yokohama och Turin är exempel på orter som valt en sådan lösning. I sammanhanget kunde också den tyska Documentautställningen nämnas. Tillskapad efter andra världskriget för att återupprätta den tyska kulturen efter de mörka åren arrangeras Documenta i Kassel vart femte år. 2007 var den senaste Documenta; intresserade får alltså vänta tre år till nästa gång Kassel blir det stora resmålet för världens konstpublik.
Det man vinner med ett koncept som Documentas är självklart långsiktighet och möjlighet till fördjupning. Men samtidigt "missar" man kanske tillfällen att vara riktigt aktuell i valet av deltagande konstnärer. Omsättningen på konstarenan är i vissa avseenden lika upptrissad som när det gäller samhällets tempo i stort med dess ytliga fokusering på det som betraktas som heta nyheter för stunden. I sådana sammanhang kan givetvis en periodicitet på fem år synas omöjligt lång.

På senare år har antalet konstbiennaler i världen ökat med rekordfart. 2009 arrangeras sådana på en rad orter: Sao Paulo, Shanghai, Bryssel, Moskva; listan kan göras ännu längre. Och boomen ser inte ut att avmattas. Årets europeiska kulturhuvudstad Vilnius har sin biennal, norska Bergen lär planera ett inträde på biennalkartan där Kairo, Havanna och Montreal redan tagit plats. Så även Europas konsthuvudstad Berlin, som 2008 arrangerade sin femte biennal. I går öppnades biennalen i Istanbul, den elfte i ordningen, och 16 september är det franska Lyons tur.
Oftast är utställningarna utplacerade på en rad olika adresser i de aktuella städerna. I Venedig är utgångspunkten delvis en annan genom att biennalen sedan starten för mer än 100 år sedan har haft sitt självklara centrum i Giardini, trädgården där de nationella paviljongerna har sina permanenta placeringar. De utställningar som arrangeras i dessa byggnader är sammanställda av de olika nationernas egna representanter och endast i ringa omfattning relaterade till den för hela biennalen ansvarige curatorns koncept.
Om denna nationalistiska kvarleva från en annan världsordning än dagens alltmer globaliserade, finns mycket att säga. Det görs också mer eller mindre lyckade försök att frångå det nationalistiska tänkandet, i år särskilt radikalt av Tyskland, som valde att upplåta sin paviljong till den brittiske konstnären Liam Gillick.

För de nordiska länderna råder delvis annorlunda villkor. Sverige, Norge och Finland delar på den norske stjärnarkitekten Sverre Fehns minimalistiska paviljong, ett förhållande som inte alltid varit till fördel för de medverkande konstnärerna. Så valde exempelvis Finland att utebli från samarbetet i Venedig 2007 då man inte ansåg sig ha fått tillräckligt utrymme.
I år har curatorsparet Elmgreen & Dragset valt att låta det nordiska samarbetet även inbegripa Danmark, som har en egen paviljong intill den nordiska. Det konceptet visade sig vara ett lyckokast; det nordiska deltagandet är ett av de allra bästa och mest uppmärksammade i Venedig med konstnärer som Martin Jacobson, Klara Lidén, Laura Horelli, Nina Saunders och Maurizio Cattelan i det gemensamma projektet The Collectors.
Biennaltillväxten under senare år handlar inte enbart om en väldig geografisk spridning till alla världsdelar. Den har också inneburit att "nya" länder begärt företräde på den internationella konstarenan i biennalernas biennal Venedig. Det betyder att kyrkor, palats, skolor och andra lokaler i allt större utsträckning måst tas i anspråk för "hemlösa" nationer som inte har någon hemmascen i det gamla Giardini. Eller i det intilliggande området Arsenale. Några av de mest självsäkra nationerna har lyckats ta sig in i Arsenaleområdet, däribland Kina och Förenade Arabemiraten, och det talas om att åtminstone Kina kommer att uppföra en permanent utställningslokal i området. Den kinesiska konsten står för närvarande högt i kurs, så ryktet har säkert sin täckning.

Vilka konstnärer är det då som får möjlighet att visa upp sina verk vid de stora biennalerna?
Kritiker av biennalkonceptet brukar ibland hävda att det är samma, för tillfället heta namn som dyker upp i snart sagt varje biennal runt om i världen och ofta med samma konstverk. Så är det naturligtvis inte, även om det i några enstaka fall skulle råka stämma. Något som möjligen kan vara ett "problem" för den lilla klick av proffstyckare som kan resa runt och bese varje biennal. Men knappast för den vanliga publiken, för vilken en dagsaktuell biennalutställning i stället kan erbjuda en unik möjlighet att ta del av den riktigt intressanta konsten på ett och samma ställe och vid ett och samma tillfälle. I själva verket är biennalerna, både de stora som Venedig och de något mer hanterliga som exempelvis Berlin, ofta guldgruvor för den konstintresserade.
Detsamma kan sägas gälla Sveriges bidrag till biennalfloran, den för några dagar sedan öppnade internationella konstbiennalen What a Wonderful World i Göteborg, den femte i ordningen. Konstnärliga ledare i år är Celia Prado, tidigare Tensta konsthall, och Jacob Pousette, BAC i Visby.
Göteborgsbiennalen har sin styrka i kvalitet och tematisk fokusering, inte i omfång eller nyhetstänkande. 17 utvalda konstnärer deltar. Flera av dem introducerades för svensk publik av Celia Prado under hennes tid som konstnärlig ledare i Tensta. Och Göteborgsbiennalen bär tveklöst Prados prägel med sin klara dominans av videokonst, medan denna genre under de senaste årens utställningar alltmer fått träda tillbaka för måleri, fotografi och installationer.
Nytt i Göteborg är ett omfattande seminarieprogram och ett planerat samarbete med Riksutställningar som innebär att de verk som nu visas i Göteborg till och med 15 november senare kommer att gå på turné i landet.
En klar fördel med ett mindre omfångsrikt arrangemang som Göteborgs är givetvis möjligheten för publiken att verkligen se och ta till sig de exponerade verken i sin helhet. I större biennalsammanhang är inte minst den ofta tidskrävande videokonsten ett problem.

I Göteborg får besökarna bland annat följa den indiske konstnären Amar Kanwars starka The Lightning Testimonies om konflikten mellan Indien och Pakistan. Kanwar hör till de konstnärer som visade minnesvärda utställningar på Tensta konsthall. Amerikanskan Susan Hiller är ett annat världsnamn i Göteborg; hennes bildlösa video The Last Silent Movie, visad vid den senaste Berlinbiennalen, dokumenterar utrotningshotade språk i världen. Amit Goren, Israel, hör till Celia Prados "stall". I Göteborg deltar Goren med det nya verket Kafa, som liksom flera av utställningens verk problematiserar det med ironisk undertext valda temat What a Wonderful World. Nya är också den norska konstnären Kristina Kvalviks Notes from a Stranger och Italienbördiga Rosa Barbas The Empirical Effect. Medan sydafrikanskan Candice Breitz Working Class Hero har kunnat ses i Temporäre Kunsthalles öppningsutställning i Berlin 2008.

Konstbiennalen som koncept kan således ha många dialekter. Enbart curatorernas kunskap, fantasi och kreativitet tycks sätta dess gränser. Och så naturligtvis ekonomin; den i alla sammanhang som har med kultur att göra den slutgiltigt avgörande faktorn.

I biennalernas underbara värld

Biennalerna runt om i världen blir fler och fler. Cristina Karlstam reflekterar runt utställningskonceptets styrka och svagheter apropå den i dagarna öppnade biennalen What a Wonderful World i Göteborg.