När filmen Hugo Cabret hade världspremiär, 2011, var det 150 år sedan som Georges Méliès föddes, vilket förmodligen inte är en slump.
Det går heller inte att ta miste på Scorseses beundran av den forne filmskaparen. Méliès var en av de allra tidigaste filmskaparna och en av de första att experimentera med specialeffekter för att skapa en illusion av något. Han var en magiker med missionen att förtrolla och det vill även Scorsese här göra med Hugo. Filmen är fylld av referenser till den parisiska kulturen, affischer från tidsenliga filmer och klipp från stumfilmer (som Méliès Resan till månen) med handmålade bilder. Information om vikten att bevara film, som läggs särskilt stor vikt vid, skildras inte helt osentimentalt.
Hyllningen till det mekaniska och till de tekniska möjligheterna med filmmediet är påtaglig filmen igenom. Tåg far fram, klockverk tickar, filmkameror byggs och utforskas och en automaton och andra mekaniska verk repareras. Det är inte bara innehållet i filmen som hyllar det tekniska, själva filmen i sig är filmad i 3D och har till fullo utnyttjat de fördelar som finns med tekniken och lämnar inte mycket mer att önska. Bilden och konturerna är skarpa och tydliga och färgerna starka och klara. Det är en fantasi som Scorsese presenterar.
Men filmen har också en del fallgropar och det dröjer till sista halvan av filmen innan det tar fart ordentligt. Howard Shores tonsättning av filmen är aggressiv och så utmärkande att den tar över Scorseses berättande.
Hugo Cabret utspelar sig i 1930-talets Paris, där den föräldralösa pojken Hugo (Asa Butterfield) bor i klocktornet på tågstationen Gare Montparnasse. Efter pappans död, lever Hugo för att reparera den automaton som pappan hittat på en vind på ett museum. När leksakshandlaren ”Papa Georges” (Ben Kingsley) kommer över Hugos anteckningsbok, innehållandes en beskrivning av denna automaton, börjar ett äventyr.
Flera delar av berättelsen bidrar egentligen inte till filmens handling, utan fungerar som små fina alldeles egna kortfilmer med inspiration från stumfilmstiden. Det gamla paret på stationen som försöker få kontakt med varandra och den klantiga konstapeln som blir förälskad i blomsterbudet. Det är omöjligt att inte falla för denna kärlekshyllning till filmmediet. I synnerhet om man är cineast.