Hyfsad humor med Martin

Tanken på att göra nyinspelning på Rosa Panternfilmerna 40 år efteråt kändes anakronistisk redan med ettan. Raden av succéfilmer var så förknippade med Peter Sellers och 60-talet. hela konceptet verkade föråldrat. Men det fungerade hjälpligt med Steve Martin i huvudrollen som den klumpige kommissarie Closeau förra gången och det blev lite av charmig nostalgikänsla över det hela, även om staplandet av slitna klichéer blev övermäktigt vissa stunder.
Men vem kan motstå en lika charmig som korkad kommissarie som tror att han är bäst. Och dessutom faktiskt löser alla brott, även om det inte är på det viset han tänkt sig. Detta är väl så nära Jönssonligan man kan komma i övrigt.

Varför britterna/amerikanerna är så förtjusta i att tala engelska som i Allå allå 'emliga armén vet jag inte men här frossar alla i det, även de om är fransmän. Det kan ju vara lite fånigt emellanåt att höra en fransk skådespelare som Jean Reno tala så. Frågan är hur mycket en engelskspråkig publik förstår ibland, det sluddras på ganska så bra, vi har ju åtminstone textningen att tillgå.

Liksom förra filmen är tvåan en ojämn skapelse. Det finns några scener som får en att hicka av skratt, där Steve Martin lyckas att få sin oskuldsfulla rollfigur att fungera i minsta detalj. Där visar han lite av sin klass som alltför ofta göms i dåliga manus.
Däremellan finns en del småleenden och så en rad transportscener. Den inbyggda sexismen - även när den kamoufleras som lektioner för den oförbätterlige Clouseau - blir tröttsam. Spring-och-dratta-på-ändan-scenerna borde ha förbjudits för länge sedan, de är så föråldrade.
Eftersom komediutbudet inte är så stort kanske Rosa Pantern kan ursäktas och några goda skratt är alltid uppiggande. Bäst är fortfarande Henry Mancinis vinjettmusik och den tecknade varianten. Någon uppföljare hoppas jag att vi slipper.

Hyfsad humor med Martin

Rosa pantern 2 växlar mellan föråldrade dratta-på-ändan-scener och några goda skratt. Men Björn G Stenberg hoppas slippa en uppföljare.