Det skulle vara intressant att höra det första samtalet mellan en författare och en filmproducent i fråga om det första utkastat av Cowboys and aliens.
Du har kanske bara två minuter på dig att förklara idén om en riktigt tuff westernhjälte som lider av minnesförlust, men frejdigt slåss med skrupellösa banditer, sätter sig till motvärn mot den lilla ökenstadens sheriff, och som slutligen tvingas inse att hans egentliga mål är att försöka lösa mysteriet med sin kidnappade hustru, och vad det är för märkligt och stort anakronistiskt armband som pryder hans vänstra handled, som sitter lika bergfast som en fotboja.
Och vem är den huvudsakliga antagonisten? Ett gäng utomjordingar! Du menar som Spielbergs Närkontakt. Ja, fast inte så musikaliskt intresserade. Utan mer kladd och mer huggtänder. Lite mer Alien än Närkontakt av tredje graden, om du förstår hur jag tänker? Jag förstår. Tror jag. Du får en bonusminut. Förklara mer.
Det borde vara helt orimligt egentligen med en korsning mellan en westernfilm och en science fictionhistoria om ett gäng utomjordingar som kidnappar oskyldigt folk och samtidigt lägger beslag på allt guld de kan komma över. Men tack vare den fullskaliga satsningen hinner man snudd på inte med så mycket ifrågasättande. Inte mer än då och då när Jon Favreau faller in i alltför trötta actionladdade hjulspår. All den tid som man ägnar sig åt konfliktlösning i formen av en riktigt kärv dialog, så är det bra. Riktigt bra.
Och hela persongalleriet med Daniel Craig i rollen som mannen utan minne, med Harrison Ford i rollen som den mäktige ranchägaren vars son också kidnappas av de flygande besökarna, med Keith Carradine som den rättrådige sheriffen, och med alla tiders filmskurk, Clancy Brown, i rollen som hela dramats enda egentliga goda man, och Paul Dano i rollen som den sällsynt bortskämde ranchägarens son, Percy, med all världens attitydproblem på sina blott alltför veka axlar, är helt fantastiskt.
Ingen märkvärdig historia, men väldigt väl framförd.