De första eldflammande rapporterna från Husby når mig på mitt stammiscafé i Berlin-stadsdelen Neukölln. Nära och långt borta. Sverige-Tyskland. Husby-Neukölln. På internet ger de sociala medierna en känsla av minskade avstånd. IRL, i den fysiska geografin tycks de bara växa. I Europa är vida socioekonomiska gap sedan länge en realitet. Syns du inte så finns du inte och en liten skara människor kommer välja att hellre bli sedda och stigmatiserade än att inte bli sedda alls.
Den svenska utvecklingen har jag följt från Tyskland där jag bor sedan fem år tillbaka. Här bor jag i den (ö)kända Berlin-stadsdelen Neukölln. Området kan liknas vid ett mellanting mellan ett tyskt Rosengård och ett hippt Brooklyn. För många tyskar är det känt som ett av landets mest socialt utsatta områden. Den inflyttade kosmopolitiska medelklassen hyllar det som spännande och dynamiskt. Båda bilderna har sin sanning beroende på var man tittar och vem man frågar. Det stora glappet mellan olika grupper såväl inom som utanför området gör det till en enkel projiceringsyta.
Parallellt med att vara ett bohemiskt konstnärsmecka i en snabb gentrifieringsprocess är Neukölln ett ganska typiskt europeiskt brännpunktsområde. Tyskland har långt mer rigida klasstrukturer än Sverige och integrationspolitik var länge en icke-fråga eftersom man räknade med att 70-80-talets gästarbetare skulle åka tillbaka till sina hemländer. På få ställen syns konsekvenserna så tydligt som i Neukölln. Stadsdelen är en av de socialbidragstätaste i hela Tyskland och har den största koncentrationen av problemskolor.
Har man möjlighet skickar man barnen till någon av alla otaliga friskolor och segregationen cementeras med bristande resurser. Lika många som kämpar för att ta sig härifrån jobbar för att förbättra sin stadsdel. Till skillnad från Sveriges avskärmade miljonprogramsområden ligger Neukölln någorlunda centralt i stan och har en levande stadsbild. Här finns många mer eller mindre formella nätverk, organisationer och sociala inrättningar som försöker fylla i de luckor som skapats där samhället svikit sedan generationer. År efter år har man sagt samma saker. Att situationen är ohållbar. Det har sagts med olika röstlägen, av olika personer och i olika situationer. Väldigt lite har hänt.
Några har känslan av att inte bli sedda förrän våld eller faktiska lågor slår upp. Ibland resulterar det i spontana utbrott, ibland i något mer liknande ett dramaturgiskt grep för att synliggöra situationen. Resultatet är en situation där man både förstärker och spelar med i de fördomar som finns. Denna logik tycks inte bara ha anammats av Neuköllns småhuliganer och trapphuspyromaner. Även politiker och institutioner tycks ha förstått och mer eller mindre accepterat sin roll i det större politiska och mediala spelet. Man har lärt sig vilka knappar man ska trycka på för att få saker att hända.
År 2006 skickades ett nationellt nödrop från en skolledning i Neukölln. Inget nytt under solen mer än att man under stort buller och bång meddelade att man på grund av en eskalerande våldsspiral helt sonika tänkte stänga ner skolan. En febril aktivitet utbröt. Polisinsatser sattes in för att återställa ordningen och ett par tidningar rapporterades ha betalat ungdomar för att spela gangstrar framför kamerorna. Först då drog en av de första riktigt breda politiska debatterna i gång men i stället hamnade fokus på integration när grundfrågan egentligen rörde Tysklands skolsystem. Ett skolsystem som enligt EU-rapporter är ett av få i OECD-länderna som snarare förstärker än kompenserar skillnader i bakgrundsmiljö och effektivt förhindrar social mobilitet. Att förskjutningen i debatten till en viss del spelade rasistiska krafter i händerna ansågs i situationen vara sekundärt eller åtminstone ett nödvändigt ont. Hellre stigmatiserad än att gå under i tysthet.
Ett annat exempel på hur förortsfrågan lyfts genom att samtidigt förstärka fördomar är Heinz Buschkowsky, Neuköllns halvpopulistiska socialdemokratiska borgmästare. Den burdusa kraftmannen är populär hos både invånare och utomstående och blir ofta uppsökt av europeiska politiker på besök i Berlin. Förra året kom hans lägesbeskrivning Neukölln ist Überall (Neukölln är överallt). Boken blev en bästsäljare och diskuterades i den breda politiska offentligheten. Den fick många beundrare och lämnade lika många omtumlade. Trots en dos på sina håll rasistiskt spetsat tilltal kom han med en lång rad progressiva politiska förslag som invandrarorganisationer och medborgarrättsorganisationer slagits för i åratal. Likt en svärande smågangster lyckades han trots dåligt tilltal och högst tveksam attityd lyfta fram frågor som få inom den politiska offentligheten bryr sig om eftersom de inte direkt påverkar medelklassens kärnväljare.
I Europa finns Neukölln överallt. Erfarenheterna från ständigt uppblossade oroligheter i eftersatta stadsdelar är många. Med tanke på vad som händer i Sverige kan det vara läge att lära av europeiska misstag med länge förbisedda socioekonomiska klyftor. Att börja lyssna innan folk blir för desperata över att aldrig få sina röster hörda och resultatet blir en rundgång av självuppfyllande profetior.