Hur ser min egen tunnel ut?

Att följa rättegången mot Anders Behring Breivik är en pärs. Och det beror inte bara på de vedervärdiga brott han begått. När jag får se bilder på hans knutna näve och får ta del av hans världsbild blir jag rädd. Ängslig för att hans ord ska få fäste i andra förvirrade själar med cementerad världsbild. Orolig för att alla som hanterar och filtrerar skeendet inte ska mäkta med att problematisera ”informationen” i det allt snabbare och allt mer pressade nyhetsmaskineriet.

Eftermiddagen den 22 juli 2011 var jag i Prag. Kom just från Kafka-museet och befann mig sålunda i en lagom absurdistisk stämning av lätt misströstan. (”Människorna är grymma, onåbara och samtidigt offer för all slags tarvlighet och ondska”. Skrev Kafka.) Satte mig på ett kafé med wi-fi-uppkoppling. Aftonbladet.se hade breaking news. Centrala Oslo sprängt i luften. Regeringsbyggnaderna förstörda. Norges huvudstad föreföll plötsligt vara den osäkraste platsen på jorden. Overklighetskänslor och panik.

På hotellet kopplade jag upp mig igen, lagom för att läsa att en falsk polis just skjutit mot ungdomar på ett socialdemokratiskt sommarläger. Efter en kort summering av det lilla jag visste, sade jag spontant till ett par amerikaner att detta inte var något dåd av islamistiska extremister.
– Jag tror att det här är ett nazistdåd, hörde jag mig själv säga.
Hemkommen till Uppsala läste jag med stigande harm otaliga analyser och
kommentarer om ”det islamistiska terrordådet” i de svenska morgontidningarna. Var det bara jag som fått andra impulser? Varför ens analyser innan det fanns fakta?

Sedan de stajlade, softade, photoshoppade bilder som Anders Behring Breivik förberett åt medierna. Gratisbilder som fick alltför stor exponering under alltför lång tid.

Ett halvår tidigare hade Taimour Abdulwahab, en terrorist med extrema islamistiska åsikter, sprängt sig själv till döds mitt i Stockholm med uppenbart syfte att urskillningslöst ta med sig många oskyldiga i döden. Han var en av de personer som Breivik sannolikt skulle kunna tänkas hänvisa till för sitt påhittade ”krig” mellan ”islam” och det han ser som ”Europa”. Med Breiviks sugrörssmala tunnelseende faller ju hela verkligheten bort. Sådant som att den absoluta merparten av offer för extrem islamistisk terrorism är just muslimer. Och att de flesta terrordåden i Europa begås av separatister samt höger- och vänsterextremister. Visst, de islamistiska terroristerna hänvisar till islam – men ytterst få muslimer skulle ge dem ett enda rätt! Extremisterna själva har t ex lyckats få oss att tro att jihad betyder ”heligt krig”, fastän det egentligen betyder självrannsakan och kamp mot dåliga egenskaper hos den egna personen, strävan efter harmoni och fred osv. Det kan också betyda kamp mot orättvisor och förtryck. Frågan är om vi journalister genom alla år förmått nyansera bilden av detta laddade begrepp?

Terroristen Breivik kallar sig kristen – men få skulle nog lägga skulden för hans dåd på kristendomen eller de kristna som kollektiv. Det var heller inga tv-kameror som svepte över högmässobesökare i rapporteringen efter dåden i Norge. Men efter islamistiska våldsdåd händer det ofta att tv-kameror visar bilder på vanliga muslimer i bön, och kommentarer om ”muslimernas” kollektiva ansvar är mycket vanliga, utan att särskilt många tycks reagera över det.

Så hur tjocka är våra egna sugrör? Åtskilligt har tillåtits passera genom åren utan att problematiseras tillräckligt. Efter Muhammedkarikatyrkrisen visades bilder på flaggbränning och upplopp, som gav sken av att hela ”den muslimska världen” var i uppror samt för våld och emot yttrandefrihet. Men de var bara ett fåtal utsnitt ur en i övrigt föga skildrad, mångfasetterad värld.

I samma veva skrev Aftonbladets Staffan Heimerson att han plötsligt kommit på att muslimer inte hade skrattrynkor. Till skillnad från ”kyparna och gästerna” på kaféet i Rom, där han just råkade befinna sig. Heimersons slutsats var given: ”Humorister i den islamska världen är inte vanliga.” Medan ”den västerländska civilisationen” störtat sina diktaturer ”med dödsföraktande humor”…

Så kom de folkliga upproren i Tunisien, Egypten, Libyen, Syrien osv. Det stod plötsligt alldeles klart för fåkunniga att även muslimer faktiskt vill ha demokrati och frihet. Minsann! Ja, det var ju till och med så att de stora länderna i Europa hade samarbetat med och stöttat diktatorer i dessa länder!

Anders Behring Breiviks försvarare antyder nu att Breiviks idéer, om att Europa håller på att ”tas över” av muslimer, kanske inte är en vanföreställning utan en möjlig sanning, och att det kallade vittnena, t ex mulla Krekar, skulle kunna vara en ”liten del av sanningen”. Breivik har uppenbarligen hittat försvarare för sin sak.

Så vi måste noga se upp med vad som sägs och visas framöver. Vi – medierna och alla andra – måste hela tiden låta diskussionen pågå kring de bilder och ord som kablas ut. Ge oss tid för eftertanke. Världen är förvisso absurd och svårbegriplig – men det finns också fakta och forskning.

För övrigt hade Franz Kafka fel.