Raoul Wallenberg är utan tvekan en av 1900-talets mest kända och mytomspunna svenskar. I juli 1944 skickades han till Budapest, på uppdrag av svenska UD och den amerikanska hjälporganisationen War Refugee Board (WRB), för att rädda judar undan Nazitysklands förintelsepolitik. Den 17 januari 1945 arresterades Wallenberg av de sovjetiska styrkor som just befriat Budapest och fördes bort till ett okänt öde. Enligt den så kallade Smoltsovrapporten, ett brev som skrevs av chefsläkaren på det ökända Lubjankafängelset till NKVD-chefen Viktor Abakumov, avled Wallenberg den 17 juli 1947 av en hjärtinfarkt. I dag lutar de flesta forskare åt att Smoltsovs rapport om dödsfallet är korrekt. Inget hindrar dock att Wallenberg blev avrättad.
Fallet Wallenberg har engagerat dussintals forskare och författare under efterkrigstiden. Trots att 65 år förflutit, och många av de krigstida arkiven öppnats, återstår en lång rad frågetecken att räta ut. Varför släppte Sovjetmyndigheterna exempelvis inte Wallenberg, tillsammans med den övriga ambassadpersonalen, efter en kort tids internering? Hur många judar räddades egentligen tack vare Wallenbergs insatser?
Uppsalahistorikern Paul A. Levine har i många år varit verksam på 'Programmet för studier kring Förintelsen och folkmord' som numera ingår i Hugo Valentin-centrum. Hans nyutkomna bok, med titeln Raoul Wallenberg in Budapest. Myth, History and Holocaust, har redan fått internationell uppmärksamhet. Levine tar sig an flera av de frågetecken som ännu inte rätats ut och försöker gå på djupet med vad som verkligen hände i Budapest. Jag vänder mig till honom för att få veta mer om mytbildning och verklighet.
Carl Johan Gardell: Kan du beskriva den politiska situationen i Ungern 1944?
Paul A Levine: Den 19 mars genomförde tyskarna en kupp och tog makten i landet. Världssamfundet insåg omedelbart att de cirka 800 000 judarna som fanns i Ungern var hotade. WRB vände sig till alla neutrala stater - Sverige, Schweiz, Spanien, Turkiet och Vatikanen - och uppmanade regeringarna att förstärka sin diplomatiska representation i Budapest. Maximal insyn skulle, hoppades man, hejda Adolf Eichmanns dödskommando och hans ungerska medhjälpare. Trots det dödades ungefär 350 000 judar innan amiral Horthy - Ungerns statschef - lyckades stoppa deportationstågen till Auschwitz den sjätte juli.
Carl Johan Gardell: Vad var diplomaternas roll?
Paul A Levine: Ambassadör Carl Ivar Danielsson och attachén Per Anger utfärdade provisoriska pass och andra dokument under flera månader innan Wallenberg anlände den nionde juli. Rödakorsdelegaten Valdemar Langlet och hans hustru Nina, för att ta ett exempel, ordnade skyddade bostäder åt tusentals judar. Andra portalfigurer var den schweiziske vicekonsuln Karl Lutz och nuntien Angelo Rotta från Vatikanen.
Carl Johan Gardell: Hur kan det komma sig att Wallenberg blivit superhjälte medan de övriga hamnat i skuggan?
Paul A Levine: I synnerhet efter den femtonde oktober var han oftare synlig på gatorna än de andra neutrala diplomaterna. Några judar som räddats av Wallenberg skrev memoarer efteråt och lät sig intervjuas i olika medier. Hans tragiska öde i den sovjetiska Gulagarkipelagen har självfallet också stimulerat den senare mytbildningen.
Sedan Sovjetunionen invaderat Afghanistan i december 1979 uppmärksammades Wallenberg på nytt. Det uppstod en veritabel Wallenbergkult i USA. Redan på 80-talet avtäcktes en byst av honom i den amerikanska kongressen. Kirsten Ortweds minnesmärke över Wallenberg - på Raoul Wallenbergs Torg vid Nybroplan - invigdes först i augusti 2001.
Carl Johan Gardell: I böcker och artiklar kan man läsa att Wallenberg räddade 100 000 judar. Hur bedömer du den uppgiften?
Paul A Levine: Siffran är gripen ur luften. Det fanns ungefär 30 000 judar i det Internationella gettot vid Donau och 70 000 i det så kallade Centrala gettot i Budapest. Att förknippa den siffran med Wallenbergs insatser är inte meningsfullt.
Varje dag drabbades judarna av husrannsakningar och visitationer på gatorna. Ena dagen släpptes en jude, om han eller hon hade tur, sedan personen identifierat sig med Wallenbergs skyddspass. Men nästa dag, när samma dokument visades upp, kunde juden mycket väl bli skjuten på fläcken eller dränkt i Donau. Att räkna hur många som verkligen räddades av de svenska dokumenten är omöjligt.
Carl Johan Gardell: Wallenberg var ju affärsman. Hur kunde det komma sig att WRB och svenska UD valde just honom?
Paul A Levine: Wallenberg kontrollerade export-importfirman Mellaneuropeiska Handels AB tillsammans med den ungersk-judiske affärsmannen Koloman Lauer. Våren 1944 träffade Lauer den amerikanske diplomaten Iver Olsen som, vid sidan om sin övriga tjänst, utsetts till WRB:s representant i Sverige. Olsen frågade Lauer om han kunde rekommendera någon person att skicka till Budapest. Lauer kunde ju inte resa själv - som jude - men han föreslog sin partner Wallenberg som redan hade besökt Budapest ett par gånger i affärer.
Vid olika tillfällen under kriget for Marcus Wallenberg till London för att, på regeringens uppdrag, förhandla med britterna. Brodern Jacob fullföljde liknande uppdrag i Tyskland. För regeringen och UD var det inget konstigt att rekrytera ytterligare en wallenbergare och sända honom till Ungern.
Carl Johan Gardell: I din bok skriver du att Wallenberg bedrev privata affärer vid sidan om sitt humanitära uppdrag. Vill du kommentera det?
Paul A Levine: Wallenberg hade lovat UD och WRB att inte ägna sig åt affärer. Men han bröt det löftet. Alla visste ju att Tysklands kapitulation var nära förestående. För de svenska företagen, som inte drabbats av krigets förödelse, skymtade fantastiska expansionsmöjligheter när Europas återuppbyggnad snart skulle stå för dörren. Wallenbergs diplomatiska uppdrag var ju tidsbegränsat. Inget var naturligare än att han tänkte på sin egen - och företagets - framtid.
Carl Johan Gardell: Wallenberg greps ju av ryssarna. Till skillnad från den övriga ambassadpersonalen släpptes han inte. Hur tolkar du Stalins beslut?
Paul A Levine: Det är fortfarande ett mysterium. WRB:s pengar gick till den svenska ambassaden och inte till Wallenberg personligen. Jag har inte hittat ett enda dokument som antyder att Wallenberg skulle ha haft något hemligt sidouppdrag som kunde irritera Sovjetunionen.
Carl Johan Gardell: Wallenberg har utan tvekan uppmärksammats mycket mer utomlands än här hemma i Sverige. Hur ser du på det?
Paul A Levine: Svenska andravärldskrigethistoriker har visat ett häpnadsväckande ointresse för honom. Det stora historieprojektet SUAV (Sverige under andra världskriget), som producerade inte mindre än 21 doktorsavhandlingar under 60- och 70-talen, ägnade sig inte åt Förintelsen och Wallenberg över huvud taget.
Carl Johan Gardell: Hur bedömer du Sveriges hantering av fallet Wallenberg efter kriget?
Paul A Levine: Som legationssekreterare åtnjöt Wallenberg diplomatisk immunitet. Hans försvinnande var ett oerhört brott mot de diplomatiska spelreglerna. Dessutom tillhörde han ju Sveriges ledande finansfamilj. Tage Erlanders - och utrikesministern Östen Undéns - häpnadsväckande passivitet under de kritiska åren 1945-47 är obegriplig. Det omdömet gäller också bröderna Marcus och Jacob Wallenberg som, såvitt vi vet, inte lade många strån i kors för att söka efter sin släkting. Hanteringen av Fallet Wallenberg är, enligt min bedömning, en av de största skandalerna i Sverige under 1900-talet.