“Mamma, i år vill jag vara en kär dementor”, säger ena barnet.
“Och jag vill vara en mardrömsfjäril”, säger det andra.
Det är alltså årets Halloweenutmaning. Du som har sömnadskunskap, jag behöver hjälp. Hur ser en kär dementor ut? Dementorerna i Harry Potter är onda, svartklädda, saknar ögon och har ett svart hål som mun. De är kort sagt: skitläskiga.
Och kära är inte direkt dementorerna i succéförfattaren J.K. Rowlings böcker i alla fall.
Det kniper i magen när en dementor susar in i tåget. Det är den där krypande känslan som det bara inte går att få nog av. Jag tror att barn, precis som många vuxna, gillar när det är rysligt i böcker eller på filmduken.
I filmen “Mera Monster, Alfons” är det tryggt och långsamt. Alfons Åberg får vara stor, han är barnvakt. Men lilla Småtting försöker pressa in något läskigt. Till slut berättar Alfons Åberg en saga om det hemska illmonstret, han som har tre klor på varje finger.
Småtting kryper ihop i soffan.
– Är du rädd, frågar Alfons Åberg försiktigt.
– Nä, mera, ber Småtting belåtet.
I filmen, liksom Gunilla Bergströms bok “Mera Monster, Alfons” vill Alfons skydda, men liten vill också vara stor, modig och orädd. Småtting testar sina egna gränser. Hur mycket törs jag?
Författaren Gunilla Bergström har alltid varit en mästare på att fånga de där små vardagliga ögonblicken. Det är mysigt, men inte skrämmande.
Filmen “Mera Monster, Alfons!” har inga tuffa specialeffekter, ingen överdramatisk musik. Bara Georg Riedels sköna toner. Alfons förortsuniversum är en skyddad värld. Det värsta som kan hända är att en dörr gnisslar.
Ett annat barn, i en annan förort, försöker också pressa sina egna gränser. Guldbaggevinnaren Goran Kapetanovics första långfilm “Krig”, som hade premiär på Fyrisbiografen på lördagen, är en obehaglig, och bitvis introvert, resa. Nyinflyttade pojken Malte är fascinerad av spelteoretikern John Nash. Men John Nash idéer är inte helt enkla. För att skapa spänning behöver huvudkaraktären på olika sätt förklara sin tolkning av matematikerns teorier. Det blir många tankar som ska hållas ihop, krigsstrategier och krigspsykologi.
“Vi är barn, skit i teorierna”, säger Maltes största fiende Omar (spelad av Emilio Silva).
Som publik känner jag detsamma.
I alla förklaringar försvinner porträttet av vem Malte (Loke Hellberg) egentligen är. Ond eller god, elak eller snäll?
Regissören Goran Kapetanovic, som flyttade från krigets Sarajevo till Malmö 1992, tycks ha mer att säga, men det känns inte riktigt som att allt går fram. Det är en vackert dystopisk bild av en strand vid en förort i Skåne, men socialrealismen är sövande. Barn som pucklar på varandra, bränner med cigarettfimpar. Barnens blickar kalla, en skock som kan duperas. Största behållningen är när skyskrapan Turning Torso tycks röra sig. Ögonblicksscenen av tornet som delas i fyrkanter skulle kunna vara ett frö till en spännande kortfilm.
Det är fantasin som saknas i “Krig”. Den som Halloween är en sorts hyllning till. När barn får låtsas vara onda, utan att egentligen vara elaka. Nog kan alla barn vara dumma ibland. Men även de dummaste har väl (förhoppningsvis) en fin kärna?
Allt är inte svart eller vitt. Inte ens en dementor kan vara helt ond. Det finns nyanser, också i filmen “Krig”. Även ett monster kan behöva en vän eller bli kär. Det förstår varenda barnrumpa.