Hur fri får konsten vara?

KRÖNIKA. Det ligger i konstens förutsättning att den måste få vara fri. Det betyder emellertid inte att konstnärer skulle stå utanför de etiska spelregler som är en förutsättning i ett samhälle där alla respekteras, skriver Cristina Karlstam.

Cristina Karlstam

Cristina Karlstam

Foto:

Kultur och Nöje2009-01-30 00:01
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det ligger i konstens själva förutsättning att den måste få vara villkorslöst fri. Det finns inga ämnen eller fenomen som inte får granskas, analyseras eller gestaltas konstnärligt. Allt annat vore orimligt. När makthavare av politiska, ideologiska, religiösa eller andra skäl försöker styra, bromsa eller censurera de konstnärliga uttrycken blir resultatet inte längre konst utan propaganda eller vingklippt, meningslöst nonsens.
Historien saknar inte exempel på sådana försök att instrumentellt använda konsten för andra syften än de rent konstnärliga. Nazisternas grumliga idéer om att viss konst skulle vara mer högstående än annan och att vissa konstyttringar eller konstnärer skulle sakna existensberättigande är bara en tillämpning av den galna nazistiska ideologin.

Inte heller kan några individers eller gruppers bristande uppskattning av somliga konstyttringar få styra konsten. Om några känner sig kränkta av teckningar av Profeten eller andra reagerar på liknande sätt inför bilder som förmedlar radikala tolkningar av det kristna kärleksbudskapet är det möjligen ett problem för dem som reagerar, men bör inte få några konsekvenser för konstnärernas sätt att arbeta.. Konsten är till sin grundkaraktär fri och amoralisk, och i ett fritt, demokratiskt samhälle måste dessa konstens fundament alltid försvaras.

Det betyder emellertid inte att konstnärer skulle stå utanför de etiska spelregler som är en förutsättning för ett anständigt samhälle där alla individer respekteras. Aldrig så ädla avsikter kan inte försvaras om vägen att uppnå dessa kantas av etiska snedsteg och dikeskörningar. Ändamålet kan aldrig få helga vilka medel som helst, inte heller i det konstnärliga skapandet. När en Konstfackelev spelar psykiskt sjuk och tar i anspråk samhällets resurser för "vård" är det en sådan rejäl dikeskörning som inte kan försvaras i konstens namn.
Anna Odell är förvisso inte den första som visat prov på sådant dåligt omdöme, men hennes tilltag placerar sig tveklöst i topp bland osmakliga handlingar.
När Natalia Edenmont använder döda eller rentav dödade djur i sina konstverk eller när Pål Holländer utnyttjar prostituerade i Riga för att undersöka ett solkigt samtidsfenomen är de snubblande nära den gräns som Anna Odell och hennes handledare nu passerat. I Holländers fall kan man möjligen invända att hans "offer" var medvetna om hans syften. I Edenmonts fall ser jag inga andra avsikter än ren provokation och spekulation. Och när det gäller I Anna Odells agerande finns inga förmildrande omständigheter. Om syftet var att granska den svenska psykvåden (ett mycket angeläget ämne) finns det många andra konstnärliga medel att ta till. Ann-Sofi Sidéns mäktiga verk Warte mal! om europeisk trafficking kunde kanske rekommenderas till studium för unga blivande konstnärer som vill utforska samtiden med sin konst. Men till fejkade psykoser och självmordsförsök måste nejet vara klockrent.