Elvis, Delta rhythm blues och folkparker. Champis, Fats Domino och Rumba i Engelska parken. Det är förstås 1950-tal, jazzen blomstrar men börjar få viss konkurrens från den annalkande rock'n'rollen. Och visst skämtades det om både rock och schlager när Peter Lind and the Cabaret Band gjorde sin splitter nya föreställning på Reginateatern på måndagskvällen. Men framför allt var den en hyllning till 1950-talets jazz och vi hann förflytta oss från Snoddas Bollnäs, till Owe Thörnqvists Uppsala och vidare ända bort till New York och klubben Birdland.
Passande spelades också "Lullaby of Birdland", med Kjell Grundströms trygga kontrabas och Claes-Göran Skoglunds glittrande piano. I "Blue Monday" tog trombonerna täten i brassig storbandsjazz, och "Ooh-shoo-be-doo-bee" bjöd på smått meningslös men rolig tuggummijazz.
En hel del humor fick också rum, och roligast var John Högman då han tog ton i Povel Ramels visa om gossen som nyss fått korgen av sin kära, men tröstar sig med att han slipper umgås med hennes ”njugge far och snörpiga mamma”.
Det fnissades förtjust i publiken när tre av herrarna stämde upp i "Flickorna i Småland", sjungen av amerikanska Delta Rhythm Boys då det begav sig – på svenska. Och enligt originalet sjöng kvällens sångare förstås med amerikansk brytning, ”Flickårrrna i Smaland”. Om det var något som ibland brast under kvällen var det annars sånginsatserna , även om de alltid gjordes med känsla och glimt i ögat.