Hubble - en romantiker för rymdåldern

Alla har väl någon gång tittat upp mot stjärnhimlen och gripits av den där svindlande känslan av oändlighet, när perspektiven plötsligt klarnar och man inser hur liten man faktiskt är i den stora kosmiska helheten. Den där känslan måste inte bara vara en förnimmelse av nedslående obetydlighet, utan kan också en upplevelse av sammanhang större än det trivialt vardagliga, en vetskap om att man har ett medborgarskap som sträcker sig bortom nationella och atmosfäriska gränser.

I alla tider har människor blickat upp mot himlarna och frågat sig vad det egentligen är de ser däruppe. I forna kulturer har det väldiga valvet ovanför oss främst tolkats med mytologins och det religiösa språkets hjälp. I dag vet vi att rymden är så mycket större och så oändligt mer fascinerande än vad dessa forna tiders människor någonsin kunde ha drömt om. Ändå har rymden ända in i vår moderna och vetenskapliga tid fortsatt vara en skådeplats för människans fantasi - inom kulturen pågår mytologiseringen av rymden alltjämt. Om det så är George Lucas småsöta sagor om en ”galax lång långt borta”, eller Ridley Scotts monstruösa mörker där ”ingen kan höra dig skrika”, tycks rymden fungera som en stjärnbeströdd duk för människan att måla sina rädslor och drömmar på. Rymden framstår i kulturens värld mer som ett ”andens hav” (för att parafrasera Harry Martinson) än den tomhet av ofantliga avstånd som den egentligen till största del består av.

Men frågan är om inte alla dessa kulturens diktade drömmar överträffas av verkligheten, om inte våra fantiserade bilder av rymden står sig slätt mot de dokumentära bilder som i dryga tjugo år nått oss från rymdteleskopet Hubbles djupskådande öga. Hubble, nu inne på sitt tjugoförsta år i omloppsbana runt Jorden, har skänkt oss några av de mest häpnadsväckande bilderna av vårt universum som över huvud taget existerar: Stjärnor som föds i nebulosans gaser, exploderande supernovor och kolliderande galaxer. Bilder med en sådan skärpa och ett sådant djup att det är möjligt att färdas in i dem. Något som faktiskt går att uppleva på Naturhistoriska riksmuseets Cosmonova, där en sevärd film om Hubble visas just nu.

Och Hubble fortsätter att leverera osannolika bilder. Så sent som i januari i år publicerades en bild av den mest avlägsna och äldsta galax som upptäckts, vars ljus färdats 13,2 miljarder år för att nå Hubbles lins. Hubbles vetenskapliga värde är odiskutabelt, dess bilder har gett oss ovärderliga data för fortsatt forskning. Hubbles kulturella värde är svårare att mäta, men för den skull inte oväsentligt. Bilderna är intressanta också betraktade som rent estetiska objekt. Det är svårt att se på de gnistrande diamanterna i stjärnhop NGC 602, eller de märkliga gaspelarna i Örnnebulosan, utan att drabbas av deras besynnerliga skönhet. När man ställs inför dessa bilder ger de ungefär samma känsla som när man kontemplerar någon av Caspar David Friedrichs andäktiga naturbetraktelser. Hubble framstår lite som en romantiker för rymdåldern. Hade han en röst skulle han kanske säga: Hallå där människor, kosmos egna färg- och formkompositioner kan ni endast mycket bristfälligt försöka efterlikna.
Det största kulturella värdet av Hubbles bilder ligger dock i det sätt de kan få oss att omvärdera och se på vårt universum med nya ögon. Hubbles fotografier har, trots att de ju i egentlig mening inte alls är konst, samma effekt som ett riktigt bra konstverk ofta kan ha. De skakar om, skärper blicken och får oss att se det som det vana vardagsseendet ser förbi, eller i det här fallet, inte har möjlighet att se. På så sätt ter sig Hubble nästan som en medveten konstnär. Här bör tilläggas att de färdiga bilder som når oss faktiskt är väldigt medvetet bearbetade och redigerade. Exempelvis tar Hubble endast bilder i svartvitt, alla färger är pålagda i efterhand.

Det påverkar emellertid inte bildernas omvälvande kraft. En kraft som ger just den där känslan av svindlande perspektiv och större sammanhang som en blick ut i det oändliga kan ge. Det perspektivet vore nog nyttigt att anlägga lite oftare, särskilt för de som i aningslöst högmod anser vissa världsligt futtiga sanningar vara värda att dö och döda för. Till dem rekommenderas att meditera över bilden av spiralgalax M81 och samtidigt betänka att det i en sådan galax ryms hundra miljarder stjärnor, att det i universum existerar hundra miljarder liknande galaxer. Skulle man då ge sig på att räkna alla stjärnor i universum vore det som att räkna varenda litet sandkorn på samtliga av världens stränder, ändå skulle man inte komma i närheten av alla de stjärnor som ständigt föds och dör i vårt expanderande, kanske ändlösa, kosmos.
Inför en sådan tanke, och en sådan bild, kan man knappast bli något annat än ödmjuk.