Hoyte van Hoytema - doldis och guldbaggevinnare

Det har gjorts fåfänga försök att göra luktfilm, med John Waters Polyester som det mest minnesvärda exemplet. Hoyte van Hoytema fipplar inte med fåniga skrapa-här-brickor. Han gör i stället sina bilder så påtagliga att biobesökaren får en imaginär doftupplevelse.
- Jag känner verkligen att det är en del av mitt arbete, att förmedla även dofter och atmosfär genom filmrutan, säger han.

Två år i rad tog Hoyte van Hoytema hem priset för bästa foto på Guldbaggegalan, först för vampyrfilmen Låt den rätte komma in och sedan för barndomsskildringen Flickan. Om Låt den rätte komma in luktar blod, smältsnö och smuts så är Flickan fylld av sommarvarma dofter med en sötaktig toppnot av fukt och mögel.

Det senaste samarbetet med regissören Tomas Alfredson beskriver han doftmässigt som inte särskilt fräscht.
- Tinker, tailor, soldier, spy skulle förmodligen lukta våt tweed och nikotin. Den värld vi beskriver är inte så glamourös. Det är en liten värld med neddragna persienner där folk svettas och röker en massa, en värld befolkad av gamla män.

Den stora filmpubliken kanske inte känner igen hans namn, men Hoyte van Hoytema har på kort tid blivit en av svensk films största tillgångar. Han är född i Schweiz, uppvuxen i Holland och utbildad i Polen, men bor sedan tio år tillbaka i Sverige och känner sig numera allra mest hemma vid S:t Eriksplan i Stockholm.

Ryktet om hans distinkta bildspråk har på senare år spritt sig i världen. 2010 gjorde han Hollywooddebut med The fighter, boxarfilmen som skådespelarna Christian Bale och Melissa Leo sedermera Oscarsbelönades för. I samma veva hörde Lars von Trier av sig och ville att han skulle filma Melancholia - ett prestigeuppdrag som Hoyte van Hoytema var tvungen att tacka nej till.
- Projektet krockade tyvärr med Tinker, tailor, soldier, spy och för mig var det uppenbara valet att jobba med Tomas. Jag har inte ångrat det. Det handlar inte om Melancholia, som är en fantastisk film, utan om att jag kände att jag kunde göra något som var mer jag i Tinker, tailor....

Med sitt långa mörka hår och skägg påminner han en aning om Hagrid i Harry Potter-filmerna. Precis som JK Rowlings snälle jätte sprider han god stämning omkring sig - och tycker själv att det är en av hans huvuduppgifter på filminspelningarna.
- Att se till så att folk mår bra är oerhört viktigt för bilderna, för atmosfären. Skådespelarna måste känna sig säkra, regissören måste känna sig säker för att kunna höja sig och skapa bra saker.

Det har hänt att han har känt sig som ett mellanting mellan en nallebjörn och en terapeut på jobbet, alltid är det någon som gråter ut mot ens axel. Samtidigt njuter han av att slippa det skruvstäd som regissören ofta hamnar i - klämd mellan den kreativa visionen, tidspressen och de ständiga kraven på att pressa budgeten. Han avundas inte Tomas Alfredson eller Michael Marcimain, de regissörer han jobbat tajtast ihop med.

Nyligen var han med och spelade in Call girl, ett projekt som Michael Marcimain levt med i många år innan det realiserades.
- Micke måste ha gått igenom en bergochdalbana av känslor. Man är nästan där och så är man det inte och då måste man lägga det åt sidan för att sedan hitta ny energi för att fullfölja arbetet, säger han och fortsätter:

- Jag tycker att mitt yrke är det bästa i världen. Det innehåller den bästa mixen av kreativitet, politik, flexibilitet och frihet. Jag kan inte säga att det är ångestfritt, men det är en helt annan ångest än den som en regissör går omkring med.