Men när Dagens Nyheter väl hade skildrat skolans pedagogik på det sättet, var det inte mycket som kunde göras innan medielogiken sattes i rullning.
Utbildningsminister Jan Björklund avkrävdes en kommentar – och rasade, helt förväntat. ”Om man tänker ersätta böckerna fullt ut med digitala hjälpmedel, då är man fel ute”, sa Björklund.
Lärarkåren verkade splittrad. Vissa reagerade med ilska och var djupt oroade över ministerns syn på det digitala. Andra skickade enligt rykten blommor till utbildningsdepartementet. Samtidigt startade upprörda föräldrar en aktionsgrupp för pennans bevarande på Facebook.
På den omskrivna skolan var personalen frustrerad. Först någon vecka senare hade nämligen journalistiken gått varvet runt och återvänt till platsen där allt började. Och då visade det sig att i stort sett ingenting stämde. I en artikel i Computer Sweden framgår att skolans elever inte alls fick varsin I-pad. Skolan hade totalt köpt in ett 50-tal, som endast skulle fungera som komplement.
***
Vad som däremot inte var en anka var utbildningsministerns mediesyn.
I DN-artikeln säger Jan Björklund: ”Böckerna har en självklar plats i skolan /.../ Eleverna behöver lära sig att läsa långa texter och böcker. Det är ett problem att yngre generationer läser mindre och kortare texter. De lär sig ett slags sms-språk och det kommer att tunna ut det svenska språket”.
Av detta kan man dra två slutsatser.
En är att utbildningsministern uppenbarligen inte betraktar en e-bok som en bok. En annan att hans resonemang om språkutveckling överhuvudtaget inte tar avstamp i kunskap om hur språk utvecklas, formas och förändras.
***
Intressant nog präglas skolpolitiken i USA av precis motsatt inställning. Den amerikanska utbildningsministern Arne Duncan gick nyligen ut med en tydlig uppmaning till landets skolor som lät så här: Se till att eleverna har digitala böcker i sina händer – inom fem år!
Argumenten i USA handlar främst om kunskap. Varför låta barnen gå omkring med ryggsäckar fullpackade med pappersböcker, varav de flesta är gamla och förlegade? När vi kan låta dem ha tillgång till oändliga kunskapsresurser som ständigt är uppdaterade?
Argumenten i Sverige handlar däremot förtvivlat ofta om känslor. Diskussionen om digitala mediers intåg i skolan säger något om hur tätt sambandet mellan kultursyn och mediebärare är.
Att tilldela en pappersbok ett högre värde än en digital bok är lätt gjort, eftersom vi har knutit vår kulturella identitet till pappersboken. Och då spelar det ingen roll hur mycket mer användbar en digital bok kan tänkas vara. Den kommer alltid att framstå som ett hot – vilket den också är. Men den hotar vare sig läsningen eller kunskapen, utan den kulturella identiteten för en generation som aldrig kommer att behöva möta framtidens utmaningar på samma sätt som dagens unga.