Höstens hårdaste fotbollsbatalj står inte mellan kataloner och Madridbor eller Londonynglingar och Beatles-fans utan mellan Fifa 11 och Pro Evolution Soccer 2011. På de digitala fotbollsplanerna står den riktiga kampen. Först ut är Fifa 11. När Electronic Arts låter sin kanadensiska sportstudio följa upp sommarens VM-spel är nyheterna många – men allt är inte guld och gröna gräsplaner.
En av de större nyheterna i Fifa 11 är möjligheten att spela som målvakt. De senaste åren har fotbollsspelen fokuserat allt mer på Be a Pro-/Become a Legend-spellägen, där spelaren låser sig till rollen som en karaktär som ska tränas till att bli superstjärna. Det har blivit allt viktigare att veta sin roll i laget, och agera därefter. ”Spelet utan boll” blir mer än en floskel och de få tillslag man gör under en match livsviktiga. I rollen som målvakt skruvas allt upp ytterligare ett snäpp. I teorin, där spelaren ställs i rampljuset som den evigt tv-räddande Peter Panter, är det ett fantastiskt inslag. I praktiken är det inte alls särskilt roligt. Målvakten får massvis med ansvar dumpat över sig och bara ett par tillfällen per match (beroende på vilket lag man spelar med och mot, så klart) att glänsa. Och faktum är ju att en målvakt nästan bara uppmärksammas när denne gör något fel. Det är realistiskt och möjligen ögonöppnande att iklä sig det yttersta ansvaret – men också, i all ärlighet, ganska så tråkigt.
Avsaknaden av ett riktigt matigt manager-läge har länge varit ett av Fifa-seriens problem. Årets Career mode är en slags sammanslagning av Be a Pro och ett mer traditionellt managerläge. Som spelande tränare/manager (det går också att välja antingen eller) har du inte bara kontroll över hur laget agerar på transfermarknaden, när fönstren är öppna, utan kan också lotsa din egen karaktär mot en pokalfylld prishylla. Det är ett stort steg i rätt riktning, men saknar ändå mycket av den tyngd man förväntar sig av ett typiskt managerspel. Man ska med andra ord inte förvänta sig ett Football Manager.
Electronic Arts kanadensiska arm har i sina försök att springa om japanska Konami (som gör Pro Evolution Soccer-serien) skapat ett spel som lutar sig tungt mot realismen – på gott och ont. Djupet kommer tillsammans med en känsla som är ganska tungmanövrerad – slaget om mittfältet är, till exempel, hårdare (eller grötigare?) än någonsin tidigare. Animationerna är av toppklass, bollfysik och kollisionssystem förbättrade (även om de inte är klockrena) och inramningen inget annat än fantastisk. Trots allt det positiva är det svårt att skaka av sig förnimmelsen av att det fortfarande går att förbättra den så svårdefinierade ”känslan” i spelet. Ett problem som verkar svårlöst, åtminstone i den här hårdvarugenerationen.