2010 tycks kunna bli biografins år. Även om det är för tidigt att tala om en litterär trend är det ändå anmärkningsvärt att tre av landets största författargiganter i år givit eller ska ge ut självbiografiska romaner. I våras Kjell Espmark, i augusti Theodor Kallifatides och senare i höst även Torgny Lindgren.
Dessutom lanseras i dagarna en ny tidning, Vi biografi, helt ägnad den biografiska genren. Att biografin åter blivit, eller kanske alltid varit populär, är egentligen inte särskilt underligt. Både förlag och författare vet att sanningen säljer. ”Based on a true story” är ett lika gångbart försäljningsargument i såväl Hollywood som Haparanda. Man kan dock fråga sig vad som ligger bakom detta sug efter sanning. Vilket behov fyller biografin hos läsare och författare?
Kanske ligger en stor del av svaret på den frågan i biografins förmåga att förvandla liv till dikt, att göra till synes osammanhängande erfarenheter till begripliga berättelser. Biografins nyvunna popularitet kan på så sätt uppfattas som en reaktion mot en postmodern upplevelse av jaget och verkligheten. Den franska filosofen Jean-François Lyotard menade att det postmoderna tillståndet främst består av en förlust av ”de stora berättelserna”. En misstro mot alla former av övergripande narrativa ramar. En av de grundläggande berättelser som postmoderniteten underminerat är föreställningen om det enhetliga och autonoma jaget. Det postmoderna jaget är, som det skildras hos en framstående postmodern författare som Paul Auster, flytande och fragmentariskt, ständigt ifrågasatt.
Vad biografin gör är att samla ihop skärvorna från detta splittrade jag och göra det helt och sammansatt igen. Biografin erbjuder, för att parafrasera Lyotard, en jagets stora berättelse. Detta blir som tydligast i den mer fiktions- än verklighetsbaserade självbiografin. En genre som ofta tar skepnaden av den kanske mest uråldriga och mest meningsskapande av berättelseformer – myten.
I Kjell Espmarks på många sätt lysande memoarbok Minnena ljuger gestaltas denna biografins mytologisering på ett åskådligt och intressant sätt. Espmark återskapar i sin bok små minnesfragment och bilder och visar sedan hur minnet ständigt reviderar, hur det lägger till och tar bort för att skapa den berättelse jaget behöver för sin självförståelse. I Espmarks fall myten om författarens tillblivelse.
Och så fungerar nog de flesta biografier. De är myter, skrivna för att ge struktur och mening åt ett jag som med tiden blivit alltmer svårt att fixera och fånga. De är fiktioner, dolda bakom en slöja av sanning. Vi läser dem för att för att spegla oss, för att fylla ett behov av myt och mening hos oss själva, för att ge form och innehåll åt våra egna liv. För att känna att även jag är en berättelse. I bästa fall baserad på en verklig händelse.