Horton duger inte till något

En dag i djungeln hittar den dumsnälla elefanten Horton ett dammkorn som skriker. Hans slutsats - att han hört fel? Nej då, utan att det på yttepyttelilla dammkornet finns en hel värld i miniatyr. Har han rätt? Jajamän, de ludna men civiliserade och vänliga yttepyttesmå vemernas värld. Han lägger dammkornet på en blomma för att föra det i säkerhet.

Bära en blomma med ett dammkorn till en grotta, hur svårt kan det vara? Handlingen skulle rymmas inom Bolibompas femminutersprogram Djungelpuls, så här har den enda lösningen varit att dra ut på tiden med hjälp av tröttsamma filmreferenser för att inte de vuxna ska somna ("Jag älskar doften av bananer på morgonen"), stapla tokroliga actionscener på varandra för att inte barnen ska somna och slänga in så många kameraåkningar att man helt ska glömma bort att elefanter faktiskt inte dricker vatten genom snabeln, att elefanter och kängurur faktiskt inte kan bo i samma skog och att den där blomman Horton bär på faktiskt inte har någon som helst likhet med en klöver - vad de än säger. Ifall någon kommer och undrar vad som pågår är det bara att låtsas som om monsunen dragit in och vänta tills leksakshandlarna sätter in veckokassan.

Det finns ingenting att ens dra på munnen åt i den här filmen; åtminstone originaldialogen är en räcka skämt som är så uppenbart skojigt menade att de faller platt varenda gång - och den plastigt grälla animationen är helt ur fas med allt mänskligt i Jim Carreys elefantröst.
Men det kanske duger som enkel underhållning? Nej, det gör det inte. 87 minuter av ditt barns liv är värda mer än det här.

Horton duger inte till något

87 minuter av ditt barns liv är värda mer än det här, skriver Mårten Markne om Horton.