BO-INGVAR KOLLBERG: Horisont vidgar det litterära rummet

Visst kan man sakna tidskriften Horisont så som den såg ut på Harry Järvs tid. Utgivningen var lite rycklig men texterna desto mera gedigna och bildande. Även bildmaterialet stod i en klass för sig. Men så hade redaktören också tillgång till KB:s alla resurser. Ett stående inslag var dessutom den annons som Harry Järvs kamrat från skoltiden sponsrade varje nummer med. Byggnadsingenjören Nyman lär dock inte ha sålt ett enda hus med den marknadsföringen. Det är i varje fall vad Kafkakännaren och lärdomsbjässen Järv själv brukar påstå.

I dag har Horisont bytt skepnad, redaktören heter Peter Björkman och innehållet är huvudsakligen inriktat på dagens finlandssvenska och svenska litteratur. Det betyder djärvare lay out, en mera ungdomlig ton, högre tempo och betydligt större lyhördhet än tidigare för aktuella strömningar i kulturlivet. Riktigt läsvärt är det fortfarande, om än på ett annat sätt. Eftersom författare som Kjell Westö, Thomas Wulff, Monika Fagerholm och Lars Sund givit den svenskspråkiga litteraturen en viktig och självklar finlandssvensk tyngdpunkt är det mer än någonsin befogat att följa med vad som händer på andra sidan Östersjön.

Det nya numret (Nr 4/2008) har två teman, riksdelningen 1809 och arbetarlitteraturen. Det första ägnar inte oväntat en del av utrymmet åt att kartlägga dagens litterära relationer mellan de båda broderländerna. Peter Luthersson, som med bokförlaget Atlantis arbetar för den finska och finlandssvenska litteraturens spridning i Sverige, meddelar goda erfarenheter. Ingemar Simonsson, förläggare på Themis, är inte lika övertygad. Viss näring åt sådana tvivel ger kritikern Maria Antas genomgång av sju romaner från de allra senaste åren. Räknar man bort Lars Sunds En lycklig liten ö, är det lite märkligt att varken Laura Lindstedt eller Finlandiapristagaren Sofi Oksanen, som båda skriver på finska, hittat några översättare eller rikssvenska förläggare för de i artikeln omnämnda böckerna. Lite grand kommer man därmed på sig med att sakna Tapani Suominens insatser för sitt hemland, då denne var litteraturambassadör i Stockholm.

När det gäller arbetarlitteraturen är det ofrånkomligt att själva begreppet känns lite inaktuellt i dag, när samhället är så annorlunda i förhållande till decennierna före och efter andra världskriget. Och helt lyckas väl tidskriften inte ändra på detta. Susanna Alakoski hör kanske dit, men det skånska småstad hon berättar om i Svinalängorna hör en förfluten tid till. Och Åsa Linderborgs mästerliga Mig äger ingen är så mycket mera än en samhällsskildring. Detsamma gäller Lo Kauppis Bergsprängardottern som exploderade, en av de starkaste romaner som finns om en ung människa som tar sitt liv tillbaka. Det man också kan fundera på, och det med en hel del fog, är hur mycket Torbjörn Flygts Underdog, som behandlas i en seminarieuppsats av Jörgen Mattlar, har gemensamt med klassikerna i genren.

Tidskriftens bakvagn har en recensionsavdelning som väcker nyfikenhet. Här finns även en bok på finska. Mera sådant i fortsättningen, tack! Behovet att få veta vad som händer inom dagens på finska skrivna litteratur är mycket stort i Sverige. Och skamligt eftersatt i den västra rikshalva av vad som fram till 1809 utgjorde ett enhetligt kungadöme.

Bo-Ingvar Kollberg: Horisont vidgar det litterära rummet

SJUNDE DAGEN. Behovet att få veta vad som händer inom dagens på finska skrivna litteratur är stort i Sverige, skriver Bo-Ingvar Kollberg om tidskriften Horisont.