Övervakningskameran fångar ett upplopp ute på rastgården. Allt händer plötsligt: någon rusar på någon annan bakifrån, slår eller snarare hugger vilt, och sekunder efteråt är det en ormgrop av interner som vevar på med vad de nu råkar ha till godo. När bråket till sist stävjas och de inblandade skingras ser man någon som ligger kvar på marken, död mot en gloria av blod på asfalten.
På New Folsom Prison i Kalifornien finns våldet alltid närvarande, som ett löfte och som ett minne. Den lyriska dokumentären At night I fly, regisserad av Michel Wenzer, följer på nära håll några av fångarna. Genom deras berättelser växer bilden av helvetets nedersta krets fram. ”Här inne handlar det om att stänga inne tankar, hjärta och själ”, som en av dem uttrycker det.
Men det finns hopp. Genom projektet Arts in correction får fångarna möjlighet att uttrycka sig konstnärligt inför varandra. Några skriver dikter, andra sjunger. Utöver de goda effekterna att våldet minskar och att grupper som annars krigar mot varandra börjar samarbeta, så ger konsten dessutom mening åt ett meningslöst liv.
At night I fly frossar inte i elände. Det är med undantag för filmen från övervakningskameran inte de extrema situationerna som skildras, utan vardagen. Inte heller lägger Michel Wenzer någon tid på de brott som fångarna gjort sig skyldiga till. Det handlar om nu, om deras kamp för ett värdigt liv i denna akuta stund. Det gör att At night I fly höjer sig över det mesta i fängelsegenren.