Trots att människors lidande hör till hennes vardag vägrar hon att stänga av känslorna.
När Janine di Giovanni gjorde sitt första uppdrag som kriskorrespondent i Palestina i slutet av 1980-talet fick hon en chock. Hon hade levt ett skyddat liv i ett akademikerhem i USA, och i nu mötte hon en verklighet där människor levde i misär och utan rättigheter. Sedan dess har hon rapporterat från nästan varje våldsam konflikt i världen. Men hon har ofta känt sig otillräcklig.
- I Bosnien till exempel kunde jag må otroligt dåligt över att jag inte var läkare. När jag såg människor som var skadade , människor som jag skulle ha kunnat rädda om jag varit läkare och haft medicinsk utrustning. Men man får lära sig sin roll. En läkare kan bota människor, en jurist kan hjälpa dem med rättsliga frågor. En journalist har också stor makt.
I dag är Janine di Giovanni en av världens mest kända utrikeskorrespondenter och skriver för tidningar som The New York Times och Vanity fair. Nyligen publicerades den första svenska översättningen av hennes böcker; memoarboken "Demoner i dagsljus". Den handlar om hennes liv på fältet, men är också en berättelse om kärlek. För trots att hon sett så mycket hemskt var det först när hennes lilla son föddes som krisen slog till.
- Jag började se världen som en farlig plats, där vi är så otroligt sårbara. I mitt huvud fanns så många hemska bilder av saker som barn varit med om, hur de blivit utnyttjade på olika sätt. Inom mig väcktes mängder av rädslor som nog hade legat djupt begravna.
Hon berättar att många journalister som arbetar i krig och konflikt stänger av känslorna, och skärmar sig bakom sin yrkesroll. Det vägrar Janine di Giovanni att göra.
- Jag är väldigt känslig men jag tror inte att det behöver vara dåligt. Jag skulle känna mig som en gam om jag bara kom och tog människors historier utan att engagera mig. Jag håller ofta kontakt med folk och hjälper dem på olika sätt.
Att arbeta som korrespondent i krig och konflikt är inte ett jobb, utan ett kall, menar Janine di Giovanni. Man måste tro helhjärtat på det man gör, för det är varken bra betalt eller särskilt många lyckliga slut.
- Det jag vill med mitt arbete är att nå människor, och det är också det absolut svåraste. Att få människor hemma i sofforna att reagera. Om jag kan få dem att känna sig obekväma, då har jag lyckats.
På fredag, 15 november, håller hon en öppen föreläsning på Ekonomikum, Uppsala universitet.