Londonbaserade Rebecca Miller tar över positionen som chefdirigent efter mångårige företrädaren Paul Mägi, som avtackades efter vårsäsongen 2017 och därefter utnämndes till hedersdirigent. Sedan dess har tjänsten varit vakant i väntan på den rätta. Rebecca Miller har under de två senaste åren lett orkestern under ett par tre konserter och behövde ingen lång betänketid när det stod klart att både musikerna och orkesterns ledning ville att hon skulle ta över efter Paul Mägi.
– Man kan säga att det har varit en process som har lett i den här riktningen. När jag fick frågan blev jag nog snarare glad än överraskad, säger Rebecca Miller, sittande i sin loge högst upp i Konserthuset efter den första repetitionsdagen inför torsdagens konsert.
Hon berömmer musikerna i och teamet kring Uppsala Kammarorkester, både för deras professionalism och förmåga att skapa ett bra arbetsklimat.
– Jag älskade orkestern från första stund. Och det kändes som om det var ömsesidigt, värmen från musikerna och alla runt omkring gick inte att ta miste på.
Vad gör en chefdirigent?
– Hittills har jag uteslutande ägnat mig åt det kreativa. Det administrativa sköter orkesterchefen Mona Gunnarsson och hennes team. Men så småningom vill jag bredda mig, lära mig mer om Uppsala och ta reda på vad Uppsalaborna efterfrågar av oss. Jag är gärna delaktig i arbetet med att få fler att upptäcka kammarorkestern.
Ett led i det arbetet är öppna repetitioner.
– Det är ett unikt tillfälle för publiken att se en kreativ process som annars är sker inför stängda dörrar. Att komma till själva konserten är som att se den färdiga målningen, medan en öppen repetition innebär att publiken får en möjlighet att se konstnärerna skissa och jobba fram verket.
Rebecca Miller är övertygad om att människor mår bra av att gå på konserter.
– Det går inte att överskatta betydelsen av att tillsammans med andra lyssna på musik som framförs här och nu. I dag, när alla sitter med sina smartphones och individuella nyhetsflöden, är det extra viktigt med kollektiva kulturupplevelser.
Hon tror också att fler skulle gå på konserter om trösklarna vore lägre. Problemet är inte enbart att det finns så mycket annat att göra och att många inte anser sig ha tid.
– Många människor upplever att konserthus och klassisk musik är skrämmande. Man tror att man måste klä upp sig, är osäker på när man ska applådera och får känslan att det krävs en doktorsgrad för att begripa innehållet i programbladet. Det är synd, musik är bara musik. Du måste inte veta något om kompositörerna eller styckena för att få en upplevelse.
En tanke som föresvävat Rebecca Miller är att ge konserter utan programblad och utan att annonsera i förväg vilken musik som ska framföras.
– Det vore fantastiskt att nå dit – att publiken kommer till våra konserter eftersom de vet att vi erbjuder storartade musikaliska upplevelser. Så jobbar den polske pianisten Krystian Zimerman redan i dag. Men vi är nog inte där ännu, kanske om några år när jag och Uppsalaborna lärt känna varandra och de vet att de kan lita på mig och mitt val av musik.
En annan av hennes käpphästar rör termen klassisk musik. Den är missvisande och är i sig ett hinder för att publiken ska komma, menar Rebecca Miller.
– För mig handlar det om musik som man måste lyssna uppmärksamt på, till skillnad från bakgrundsmusik. Det som oftast benämns klassisk musik eller konstmusik är inget jag själv kan ha i högtalarna när jag lagar mat. Det krävs fokus för att man ska känna något, säger Rebecca Miller.