Det dröjer, men visst tar kriget slut. Och visst har pappa kommit hem från kriget, fast egentligen har han ju inte varit soldat utan bara suttit på ett kontor. Papporna behöver inte längre skriva små gråa soldatbrev från någonstans i Sverige. Kriget kom aldrig till Sverige, även om det var nära. Bilden av en stor gul- och blårandig katt, En svensk tiger, finns kvar i telefonkatalogen. Något måste det vara som vi fortfarande ska tiga om.
Ragnar – pappan, maken och svärsonen – är således på plats. Han skriver brev igen. Våren fyrtiosex hittar Lillemor ett sådant brev innan det hamnat i den knallgula brevlådan utanför affärn. Det är adresserat till en kvinna som bor därute, någonstans i Sverige. Anna Viola kan vakna på natten och höra hur de bråkar inne i sängkammaren. Själv har hon blivit tvungen att flytta ut i smatten bakom köket.
Är det alltså så det är, att ha en pappa som är hemma.
Den läsande Viola säger:
– Om Ragnar var en otrogen make, så var han i alla fall en trogen socialdemokrat och svensk reservofficer. Han hörde inte till dem som varit beredda att släppa fram nazisterna. Men hans uppgift i krigstid var att hjälpa svenska staten hålla koll på kommunisterna. Kommunister sattes i läger.
– Här hemma i Sverige? Det har Florencia inte hört något om på SO:n.
– Jo, här hemma i Sverige.
Men visst är det Lillemor som hörs mumla i bakgrunden:
– Han gjorde väl vad som krävdes av honom. Och de släpptes ju ut sen igen, efter kriget.
Nu är Anna Viola fyra år, hon står på den bruna korkmattan i köket och är rädd. Hon är rädd att dörren ska smälla igen. Så gör den det. Pappa har gått, han sa inte ens hej. Mamma grinar i sängkammaren men Anna Viola går inte in och tröstar henne. Hon är arg på mamma och på pappa också. Han skrek att han aldrig kommer tillbaka. Och hon lät honom bara gå.
Hur kunde hon låta honom gå? Vi var ju så glada att kriget var slut. Mamma hade tagit bort dom svarta rullgardinerna. Hon sa att nu kan man snart köpa apelsiner och russin i affärn. Anna Viola vet inte vad russin och apelsiner är för något, hon tycker om kakdeg, en sån som man bakar drömkakor av. Fast mest tycker hon om själva degen. Om hon får smaka, men det får hon oftast inte. Kakor, om de finns, är något som tas fram om det kommer främmande. Men nu har mamma lovat att göra en kakdeg som är så stor att Anna Viola får äta hur mycket hon vill – så fort vi slipper kupongerna. Kupongerna är små gröna och bruna lappar som flickan hjälper mamma att klippa. RANSONERING är ett ord som hör ihop med kriget. Tänk om mamma inte vill göra någon deg när pappa är borta igen. Tänk om kriget börjar om.
Så går det många dagar. Inget krig, inga russin, ingen kakdeg och ingen pappa. Hundra gånger om dagen frågar Anna Viola efter sin pappa. Var är min pappa? Varför kommer inte min pappa? Mamma Lillemor tar Anna Viola hårt i armen. Ur byrålådan tar hon fram bröllopsfotografiet. Pekfingret darrar. Där är din pappa! Den andra handen ser naken ut, dom två guldringarna har lämnat ett djupt ljust spår efter sig. Anna Viola frågar inte mera.
På bondgården, hos tant Elin och farbror Erik, bor det en pojke som heter Lauri. Han kan prata finska. Anna Viola och Lauri sitter på lagårdsbacken och tittar på hönsen som pickar. Anna Viola frågar vad ägg heter på finska, men Lauri kommer inte ihåg. Han kommer inte ihåg vad kattunge heter heller, men han lär henne räkna yxekaxekolme. Mamma har sagt att Lauris pappa dog i kriget. Nu ska Lauri snart åka hem till sin mamma i Finland. Anna Viola vill inte att Lauris pappa ska vara död, hon tror att mamma ljög. Det är fult att ljuga. Pappan hade nog bara stuckit iväg och skulle snart komma hem igen, säger Anna Viola. För det ska ju min pappa också göra, tänker hon fast hon inte törs säga det högt, om Lauri skulle säga emot. Han säger att han i alla fall vet att hans mamma lever, för hon har skrivit brev, fastän ingen i byn kunde läsa det och inte Lauri heller fast han har fyllt sju år. Han vill helst stanna hos tant Elin. Hon är hans mamma nu. Tänk, säger Anna Viola, att det finns pappor och mammor som inte har några barn. Om Lauri far till Finland har ju inte tant Elin och farbror Erik nåt barn alls. Somliga barn har ingen pappa och somliga pappor och mammor har inget barn. Så dumt! Då kunde väl Lauri få stanna!
– Vi kan dela på farbror Erik, han kan vara pappa åt oss båda två, så länge.
– Eller så får du säga till din mamma att skaffa en ny karl.
– Är du inte riktigt klok, vad ska pappa säga!
Lauri har gått in för att äta middag. Hos tant Elin äter dom middag mitt på dan. Anna Viola går ut i hagen och vänder på en stor mörk sten med vita strimmor i, den ser fin ut, säkert finns det nåt fint under. Och det gör det: en stor tjock metmask! Så kommer hon ihåg igen. Inte sitta bak på pappas cykel mera och åka till sjön och meta. Aldrig mera. Önskar så det svider att pappa ljög när han sa aldrig mera. En önskan kan vara hur stark som helst. Han står där i dörren när hon kommer hem. Han sträcker fram armarna och vill krama henne. Han ser att hon har masken med sig i en burk, han säger att de ska fara och meta. Men nää, hon ska inte skynda sej hem, hon är arg på pappa, jättearg! Under tiden passar hon på att planera cykelutflykten. Hon står under äppelträdet, där pappa alltid ställer cykeln, och väntar medan han sätter fast klämmorna i byxbenen så att de inte ska fastna i hjulet. Sen lyfter han upp henne. Pakethållaren är inte skön att sitta på, men det gör ingenting. Morakniven i pappas bälte kittlar under armen när hon håller honom om magen. Kniven som han ska använda när han skär till metspöt. Anna Viola plockar upp masken ur burken, pappa trär den på kroken och hon håller i spöt och metar. En stor fisk drar hon upp, inte nån mört utan en abborre som är randig över ryggen som abborrar ska vara. Sen dricker dom vinbärssaft direkt ur flaskan och äter smörgåsarna som mamma brett. Och så cyklar dom hem. Anna Viola får sitta på ramen nu, men bara om hon inte sparkar med benen, säger pappa. Fast hon kan inte riktigt låta bli, då säger pappa ifrån på skarpen: Sluta sparka, annars får du sitta på pakethållaren i alla fall! Då slutar benen sparka och cykeln susar fram på skogsvägen.
Nu springer hon i alla fall fort hemåt, vinden i ansiktet, masken fick hon med sig.
Dörren är stängd. Tomt under äppelträdet.
I gräset en bortslängd daggmask.
Flickan bestämmer sig för att hon inte ska heta Lilla Anna längre och inte Anna Viola. Hon ska bara heta Viola. Helst ville hon ha svart lockigt hår som Sara, som var och hälsade på dom en gång på pappatiden. Och ögon som är lika blå som violer. Då kanske pappa skulle tycka om henne igen för Sara tyckte han om. Men hur ska ha pappa hitta henne, för nu måste dom flytta säger mamma. Man kan väl inte bara flytta. Hemma, det är ju här. Det vet pappa och det vet brevbärarn till och med, och vart ska Lauri skicka brevet som han lovat skriva. Ett kort kom från pappa på födelsedan. Det stod ingenting om när han skulle komma hem.
Viola är stor nu och får hjälpa tant Elin att blanda gröpe och ge suggan mat. Sen lägger sig suggan på sidan och alla smågrisarna kravlar fram och snuttar. När dom ätit färdigt får Viola ta upp minsta grisen. Det är hennes gris. Suggan är hård och stickig men lillgrisen är len och mjuk. Tant Elin behöver faktiskt hjälp nu när Lauri åker till Finland. Men det hjälps inte, säger mamma. Och inte får Viola ta med sig lillgrisen till det nya huset.
När det allmänna barnbidraget införs blir det en klar lättnad för Lillemor, som inte alltid kan lita på att underhållet från Ragnar kommer i tid. Lillemor har fått ett jobb, om än bara ett vikariat. Hon undervisar i folkskolan i det lilla samhället dit hon och Viola flyttat. Eftersom det inte är fast tjänst är lönen inte satt efter den nya principen lika lön. Någon lärarbostad blir det förstås inte fråga om. Som universitetsutbildad bör hon ju vara lämplig, ja, till och med överkvalificerad, tycker överläraren när han meddelar skolstyrelsens beslut. Att hennes ämnen på universitetet varit tyska och ryska hade visst ingen betydelse.
– Så dumt, tycker Florri. Varför läste hon såna språk, det var väl inte särskilt smart om hon skulle ta jobb i en sån där liten skola på landet?
– Det var ju meningen att hon skulle jobba i Missionen! Kommer det ur kulisserna från Anna Linnea. Inte gå och gifta sig med en odugling som genast försvinner och lämnar henne ensam med ungen!
I det lilla samhället finns inget daghem och ingen barnträdgård. Det gäller att ha en moster, faster eller mormor, men någon sådan har Lillemor och Viola inte inom räckhåll och här finns det ingen tant Elin som behöver hjälp med smågrisarna. Så Viola får sitta med i klassrummet när mamma jobbar.
– Ja, jag satt där längst bak i klassrummet och fantiserade om annat, när mamma stod framme i katedern och babblade, säger Viola. Men jag minns ju planscherna av stenåldersmänniskor i toviga skinnkläder som satt runt en eld, och förstås kartan, inte Sveriges karta, utan den som föreställde Palestina. Och Genesarets sjö, där Jesus gick på vattnet.
– Trodde ni på dom där gamla rövarhistorierna, undrar Florencia.
– Trodde och trodde, säger Viola. Tro vad du vill! Och förresten jobbade mamma på kvällarna där hemma också, utan att få betalt alls, skulle jag tro – hon hade studiecirkel i tyska med några granntanter. Och så var det det där med ÄKTENSKAPETS JURIDIK OCH EKONOMI. De satt hemma runt vårat bord, så det var tur att jag inte gick i skolan på riktigt, för då hade jag behövt sitta vid bordet och läsa läxorna. Mamma hade symaskinsbordet till skrivbord, när symaskinen var infälld satt hon där och rättade skolungarnas uppsatser. När den var uppfälld sydde hon våra flanellpyjamasar.
Besken tänker flika in något om lärarfruarnas protest mot lärarinnornas likalön. Inte skulle väl sådana ha det bättre än de själva hade det som hederliga hemmafruar!
Herr Besk har blivit gammal och lite gaggig, bestämmer Viola. Börjar bli dags att jag själv tar över.