Monica Åbergs vävstolar i parhuset i Valsätra i Uppsala har fått uppleva både det ena och det andra. Med skyttel och fingrar har konstnären fogat in allt möjligt från grova garner till cykelslangar, lyftstroppar, utslitna körkåpor och nu ”nästan ingenting” mellan varptrådarna.
Vävarna har sedan kompletterats med mässingsringar, notpapper, rostiga järnspikar, taggtråd, bladguld…
Förra våren ställde hon ut i kyrkorummet i Gottsunda kyrka, där hon och maken Hans är kyrkvärdar.
Utställningen mötes av både förtjusta och förvånade utrop när besökarna upptäckte de kraftiga vävarnas beståndsdelar: just bland annat cykelslangar, notpapper och körens gamla körkåpor.
– Redan när vi plockade ner utställningen kände jag att jag ville göra något nytt, något helt motsatt, säger Monica Åberg.
Det motsatta skulle vara så litet som möjligt. ”Nano”, tänkte hon, googlade, fann och importerade från England 0,2 millimeters nylontråd, som hette just Nano.
– Sen upptäckte Hans att det liknade metrev som lika gärna kunde köpas i Uppsala. Att varpa med den tunna tråden var pilligt. Att väva likaså.
– Jag var tvungen att tejpa trådar medan jag vävde, annars spretade de iväg åt alla håll.
Ett bångstyrigt material, knappt synligt, svårt att få grepp om och med egen vilja (läs spret) gav konstnären nya utmaningar och många överraskningar.
– Textila trådar gör som man vill. Men det gick inte att förutse helt hur nanotråden skulle bete sig, säger Monica Åberg och visar vågigheter och oväntade mönster i de florstunna vävarna.
Allt är inte gjort i vävstol. Under två veckors tid satt hon timme efter timme och knöt ett spindelnät, sedan monterat som om det verkligen hade spunnits av en spindel i ett gammalt fönster.
– Det var oerhört pilligt. Jag kunde naturligtvis inte sitta hur länge som helst, utan fick ta pauser.
Av några vävar har hon format rör, tunnlar, som ska hänga fritt. Andra är monterade mot svart bakgrund. När hon håller upp en väv mot sommarhimlen, ser man nästan ingenting.
– Just det!
En till synes spröd väv ser ut som en spetsnäsduk på väg att flyga iväg, en annan är kompletterad med bladguld. En väv har formen av en liten skål och en annan gestaltar Tove Jansons ”Det osynliga barnet”.
Vad är det som driver Monica Åberg att skapa konst och att hitta nya utmaningar för sig själv?
– Skönheten är viktig, men allt behöver inte vara vackert. Om jag lyckas göra något som har en sorts enkelhet och som attraherar, är jag nöjd. Jag vill framför allt att det ska kännas i själen när man tittar!
Hur man monterar vävarna och hänger utställningarna är viktigt för att verken ska komma till sin rätt, påpekar Monica Åberg.
– Monteringen är en del av verkets framväxt, medan hängningen och ljussättningen gör vi tillsam-mans, maken Hans och jag.
Som 60-åring kunde Monica år 2005 ta tidig pension från sin tjänst som administratör på Pastoralin-stitutet i Uppsala för att kunna vara konstnär på heltid.