Hon tar steget upp på chefsnivå
Det finns mycket god vilja runt teaterverksamhet när det gäller mångfald, jämställdhet och att nå en ung publik men steget till handling är svårare, tycker Birgitta Englin.
—Det kan upplevas som en något prekär situation att få ta ansvar för vad man tyckt i olika sammanhang, säger Birgitta Englin från sin sida av det ovala konferensbordet i sitt nya tjänsterum.
—Men att vara kvinna är naturligtvis ingen garanti för att man vet hur man ska arbeta med jämställdhet.
När jag undrar över vad hon tycker om statsmaktens inflytande i konstnärlig verksamhet svarar hon bestämt:
—Jag är hellre i en dialog med regeringen om verksamheten än bortglömd av dem. Förresten är det redan så att de har inflytande över konsten, eftersom de beslutar om olika former av bidrag, samt formulerar målsättningar om vad kulturen ska syssla med på sikt.
Shakespeare råfeminist
När det gäller genusarbetet på Riksteatern så ingår det förstås i hennes planer att anställa fler regissörer med bra genusmedvetande. Hon tycker att Riksteatern ligger ganska bra till när det gäller kvinnliga mellanchefer. Fem av sju
konstnärliga ledare är kvinnor — henne själv inkluderat som konstnärlig ledare för Riks Gästspel.
—Jag kommer inte att peta i de andras repertoarval. Däremot uppmana till att alla tittar närmare på vad vi spelar och på frågor som vem är subjektet i historien som gestaltas. Hur läser vi och tolkar pjäser och vem ska ha tolkningsföreträde?
—En stor del av repertoaren är klassiker som kommit till i andra, historiska sammanhang. Shakespeare var faktiskt råfeminist för sin tid och jag tycker inte att vi ska spela emot hans intentioner utan fortsätta att utveckla hans pjäser.
Väggarna i rummet på sjunde våningen i det stora Riksteaterkomplexet söder om Stockholm är än så länge kala och vita, skrivbordet är ganska tomt. Hela rummet andas "ny på jobbet" men har också en anslående, fri utsikt mot Hallundas höghus och tallar.
Arbete med tunnelseende
—Som regissör arbetar man med tunnelseende, man ser bara sin egen produktion. Här handlar det mer om ett slags helikopterfunktion. Det gäller att se vad som är viktigast just nu i denna stora organisation. Det kan innebära allt från att hantera rena katastrofer till att prioritera Riksteaterns framtida verksamhet, säger Birgitta Englin.
Själva föreställningsproducerandet kunde alltså Birgitta Englin innan hon började vd-jobbet. Men Riksteaterns folkrörelsebas, de lokala teaterföreningarna är nytt för henne. Hon har för avsikt att besöka var och en av föreningarna. Än så länge har hon hunnit med ett tjugotal av över tvåhundra.
—Det är en gåta och en gåva att det finns människor som hängivet ägnar sin fritid åt detta. Det är viktigt att vårda och ge bränsle åt det kärleksförhållande som finns mellan de lokala teaterföreningarna och oss som producerar föreställningar, säger Birgitta Englin.
—Jag tror att det för deras del handlar om en önskan om delaktighet.
Scenkonsten ser hon som en viktig del av demokratin.
—Det är viktigt för publiken att den känner sig identifierad, att den blir sedd. Det gör att man orkar se andra och kan leva sig in i andras perspektiv. Utifrån inlevelse och empati kan vi sedan börja ifrågasätta perspektiven.
Riks Gästspels verksamhet har tidigare handlat om att köpa färdiga föreställningar från institutionsteatrar och fria grupper och se till att spelas över hela landets scener. Men det tänker Birgitta Englin ändra på och menar att det är smartare att Riksteatern samproducerar föreställningar med andra teatrar. Samarbete har redan inletts med tre länsteatrar: Teater Västernorrland, Östgötateatern och Regionteatern Blekinge Kronoberg.
Uppsala betydde mycket
När vi talar om Uppsala får Birgitta Englin nästan tårar i ögonen.
-Uppsala har betytt enormt mycket för mig, både yrkesmässigt och privat. Mina bästa vänner finns där. Plantans dagis är fortfarande en samlingspunkt, trots att vår dotter numera har fyllt 15 år, och vi går gärna på återträffar där.
—På Upsala stadsteater har jag fått driva mina projekt med fullt stöd från teaterchefen Stefan Böhm och hela resten av huset. Det var modigt av honom att tro på min kapacitet.
Bra stöd
Egentligen började hon regissera på Unga Riks och nämner också två av dess tidigare konstnärliga ledare, Monica Sparby och Finn Poulsen, vid sidan av Stefan Böhm, som viktiga stödpersoner under yrkeslivet liksom Christian Tomner som alltid inspirerar.
-Alla vågar fördela makt i stället för att kontrollera den. De är förebilder. Men man får ju heller inte backa för det ansvar som också följer med makt.
Det tillhör också hennes nya jobb att se teater, och vid tanke på det mjuknar hennes målsättningsformulerande i ett leende.
—Det låter väldigt arbetstyngt när jag berättar om en vanlig dag med många möten och att jag jobbar sex eller sju dagar i veckan. Men jobbet är roligt!
Så jobbar vi med nyheter