När Maria Nygren var nio år skedde den första hjärttransplantationen i Sverige. Hon såg ett inslag om den på tv, hur hjärtat opererades in en annan människas kropp, och frågorna började rotera inombords. Vem vore jag med en annans hjärta? Var sitter jaget – i hjärtat eller i kroppen eller i själen?
– Det är ett så starkt minne, hur jag började fundera kring identitet. Och det är fortfarande bland det mest spännande jag vet. Att fundera över om identiteten är något man alltid har, eller något man skapar sig?, säger Maria Nygren.
Under gymnasieårens och de första studentårens häng på nationerna i Uppsala fick hon nytt bränsle till frågorna. Hon iakttog hur många nya studenter anlände till studentlivet med vidöppna, sökande sinnen – och liksom uppfann sig själva, förändrades, bytte roller. Blev någon annan i den nya miljön, bland nya människor.
– Eller kanske ännu mer sig själva, i lögnen som de skapade om vilka de var? Det där ville jag undersöka djupare i romanform.
Dessutom var hon sugen på att återigen få kliva in i nationsvärlden, att hon – som lite skämtsamt kallar sig superuppsalaromantiker – genom skrivandet ville återuppleva magin som hon en gång kände när hon själv pluggade i stan och tillhörde Uplands nation.
Därmed hade hon tematiken och miljön för den nya ungdomsromanen "Miriam om natten" klara för sig: frågan om identiteten, samt Uppsalas studentliv. Hon visste också hur huvudpersonen såg ut, och framförallt hur hon lite nedlåtande såg på sig själv som en "flaxande kråka", en person lite grann på drift i tillvaron. Och så var det bara att börja skriva. Resultatet är en ganska otäck, hotfull berättelse om nittonåriga Miriam som lämnar livet på landet för studier i Uppsala. Börjar läsa religionsvetenskap, söker sig fram i universitetskvarteren. I en dramatisk scen vid Fyrisån räddar hon livet på en ung kvinna, Sofia – något som i sin tur blir inledningen på Miriams försök att rucka på sin identitet, att bli Sofias vän, tillhöra Sofias glamorösa krets. Bli en annan än den hon tidigare var, en bättre. Miriam går långt i sin strävan, för långt.
– Jag har dragit det så mycket till sin spets som jag har kunnat, både för att göra det spännande och för att verkligen få gå djupt in i tematiken, säger Maria Nygren och dricker av det svarta kaffet på Ofvandahls där vi sitter, och där hon ofta också satt när hon var student, fikade och pluggade.
Scenen vid Fyrisån såg hon framför sig på ett tidigt stadium i skrivprocessen, en bild av en vit hand i ett svart vatten. Och hur Miriam dyker i och räddar Sofia. När Maria Nygren skriver börjar det ofta så. Med en bild. Och därefter följer hon liksom med i skeendet, lite grann som med en filmkamera, ruta efter ruta rullar fram och ibland stannar hon till, zoomar in på en detalj, zoomar ut igen, skriver vidare. Inte så konstigt, kanske. Maria Nygren är också filmmanusförfattare och filmregissör, och van att arbeta med bild och att se sina scener framför sig.
– På så vis påminner uttrycksformerna om varandra. Men det är stora skillnader också. Film är mer av ett grupparbete. Men när man skriver romaner får man vara hemlig, helt i sin egen värld. Ingen har åsikter medan man håller på. Det är härligt, säger hon.