Hon skildrar smärtan i sitt liv

Man kan tycka att den chilenska författaren Isabel Allende har fått mer än sin beskärda del av smärta. Två döda barn - en dotter och en styvdotter. Ytterligare två styvbarn med missbruksproblem, uppslitande skilsmässor och en ärftlig sjukdom som drabbat flera av familjemedlemmarna.
Ändå är hon fullständigt ärlig när hon säger att hennes självbiografi är en ganska rolig bok.
- Den är inte särskilt tragisk eftersom sådana här saker händer i alla familjer. Livet är komplicerat, så enkelt är det. Varje familj är som en tv-såpa, jag tror inte att mitt liv är mer speciellt eller tragiskt än någon annans.

Det är väldigt tydligt vem som är den stora stjärnan på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg. Ingen av de andra spanskspråkiga författarna har samma lyskraft som författaren till Andarnas hus. En intervju med Isabel Allende är hårdvaluta - och föregås av stränga restriktioner, framför allt vad gäller fotograferingen. Fast när mötet väl kommer till stånd känns det mesta rätt okomplicerat, den 67-åriga författaren poserar vant och proffsigt för bilderna.
- Men jag kommer att dra ned dramatiskt på sådant här, säger hon senare med emfas. I år har jag rest varje månad för att tala om boken - jag blir hela tiden störd i mitt skrivande. På senare år har böcker blivit en kommersiell produkt, men det är omöjligt att vara författare under sådana omständigheter.

Redan i boken Paula 1995 började Isabel Allende berättelsen om sin och sin familjs liv. Den utgick från dottern Paulas insjuknande i bristsjukdomen porfyri, som sedan ledde till hennes död vid 28 års ålder. Summan av dagarna inleds med att familjen strör Paulas aska i en skogsglänta i närheten av hemmet i Kalifornien. På sätt och vis är boken en del av ett aldrig avbrutet samtal med den döda dottern.
- Efter Paula fick jag tusentals brev. Folk undrade vad som hade hänt med familjen efter hennes död, så jag visste att det fanns en läsekrets som längtade efter en sådan här bok. Den enda svårigheten med att skriva den var att jag var tvungen att dela manuset med alla de personer som finns med i boken - jag måste vara försiktig med deras liv. Det går en tunn linje mellan vad man kan och inte kan berätta.

Även om Isabel Allende är förbluffande öppenhjärtig om de bekymmer och glädjeämnen som drabbat henne och maken Willie finns det också sådant hon tvingats utelämna helt. En av Willies söner bestämde sig ganska sent för att han inte ville medverka i boken - vilket tvingade henne att skriva om hela texten.
- Jag beklagar det, eftersom vårt största problem, förutom våra döttrars död, har varit att alla Willies tre biologiska barn har haft missbruksproblem. Det känns tråkigt att skära bort den delen då missbruk har blivit ett så enormt stort problem i världen. Samtidigt förstår jag att ingen vill porträtteras som drogmissbrukare.

I grund och botten är Summan av dagarna en kärleksförklaring till Isabel Allendes stora, stökiga klan - och inte minst till maken Willie, som hon beskriver som sin stöttepelare och absoluta motpol.
- Massor av missförstånd har klarats ut tack vare boken. Under arbetet har hela familjen pratat och pratat - och i slutändan har den fört oss alla närmare varandra.

Hon skildrar smärtan i sitt liv

Summan av dagarna är en självbiografi, men lika full av dramatik som en roman. Olycka, sjukdom och död präglar Isabel Allendes bok om sin egen familj. Men själv vill hon inte höra den beskrivas som tragisk.