Hon skildrar öppet både lust och skam
På kvinnornas sida. Kvinnorna i Elsie Johanssons böcker har problem med självbild och självkänsla. Sexualiteten är lika mycket källa till olust som till lust. Men författaren är på kvinnornas sida och gör sitt bästa för att ge berättelserna mer ljus än skugga.
Elsie Johansson
Foto: Hans E Ericson
Skönhet, sensualism och ljus blir viktiga ämnen i vårt samtal. Ljuset, som strömmar in genom fönster som går från golv till tak eller ligger som en låg bred spalt mellan diskbänk och köksskåp. Utsikten över Gränby¬området, trädens muntert gröna lövverk mellan husen. Den svala, släta känslan före¬målen i samlingen av Trillerkeramik ger, när man håller dem mot kinden, Elsie Johansson gör ofta det. De blonda träslagen i skåp, bokhyllor, bord och soffgruppens karmar. Konsten, allra mest av Tierpskonstnären Ingvil Stille.
- Jag är lycklig varje gång jag öppnar ytterdörren och kommer hem, säger författaren.
Från ytterdörren ser man genom hallen in i köket och kan ana den öppna planlösningen med matrummet till höger och vardagsrummet till vänster.
Lika mycket ljus vill Elsie Johansson släppa in i sina berättelser. Men där är skuggorna fler och mörkare än i hennes hem och hennes eget liv.
Man skall inte tro att jagen i Elsie Johanssons böcker är Elsie Johansson själv. Visst finns hon i de kvinn¬liga huvud¬personerna och de i henne, så nog innehåller hennes skaparpalett till stor del självbiografiskt färgat material, men privatpersonen, författaren och de litterära personerna är inte en och samma. Bara varandra nära förbundna.
Författarens föräldrageneration och generationen före den lämnar lika stora avtryck i berättelserna, som hennes egna eller bekantas livserfarenheter.
"De vandrar igenom mig, de här kvinnorna...", skriver hon i den nya boken, som nyss kommit från trycket, men hamnar på bokhandelsdiskarna i juni.
- Så är det. Jag känner verkligen mycket för dem, säger hon.
Och det får vara lite oklart om hon menar sina fiktiva personer eller de, som verkligen har funnits omkring henne och lånat sina drag, livsberättelser eller repliker till hennes författarskap.
Sin ensamma kropp heter den nya boken. Titeln är ett uttryck, som den lilla flickan Elsie hörde mamman och hennes väninnor och grannkvinnor använda, när Elsie satt under bordet eller bakom draperiet och tjuvlyssnade på de vuxnas spännande men ofta obegripliga samtal om det som försiggick mellan kvinnor och män. Kvinnor som längtade efter att få vara sin ensamma kropp.
- Jag har alltid varit en iakttagare. Är det fortfarande. Det är väl det som har gjort mig till författare.
Tonen kvinnorna emellan var ofta rak och rå under Elsie Johanssons uppväxt och återges så i böckerna. "... ett saltskott i arsele skulle dom ha haft...", kunde man säga om männen och "... karlarna är ett straff fruntimren fått för sina synders skull...".
Men Elsie Johansson gör inte sina berättelser svartvita. Både kvinnor och män skildras med samtidig ömhet och skärpa.
- Min senaste huvudperson, Maliss Parre, är inte alltigenom trevlig. Ibland är hon faktiskt en jävla kärring. Jag kan tycka om henne, men skulle inte vilja vara hennes väninna, säger författaren.
Männen kan vara dominerande, men också oälskade och värda medkännande.
- Jag vill verkligen slå ett slag för männen. Jag såg många oälskade män omkring mig, när jag växte upp. Några lyckliga äktenskap kan jag inte påminna mig att jag såg. Jag vet ju att mamma aldrig öppnade famnen med glädje för pappa, hon berättade sådant, klagade ur sig.
Att bli med barn och vara tvungen att gifta sig, var ett vanligt öde på 1930-talet, decenniet när Elsie Johansson föddes. Att vara fattig och trångbodd och ständigt behöva slita för att få hyran betald och mat på bordet, men sällan få något över till en guldkant på vardagen, var lika vanligt det.
Ofta var trötthet, besvikelse och frustration dominerande känslor i rela¬tionerna. Men i bästa fall fanns också glimtar av ömhet och gemensam glädje och kamratskap. Och kanske, någon gång, ömsesidig åtrå och sexuell glädje.
Hur mycket hon än använder mer eller mindre självbiografiskt material, är hon mån om att inte hänga ut någon, inte blottställa det som behöver förbli privat.
Ändå är hennes öppenhet påfallande, särskilt kring den kvinnliga sexualiteten, äldre kvinnors naknaste känslor, kvinnors frustration över utebliven njutning, över bristande kommunikation på alla plan.
Närgånget och mycket intimt ¬låter hon sina kvinnor, inte minst Maliss Parre i nya boken, beskriva kåtheten, som ofta bär lika mycket på skam och otillfredsställelse som på lust och längtan.
- Men jag tycker egentligen inte att jag är så närgången! Jag är ju aldrig pornografisk, bara öppen, säger hon.
Kvinnors självbild och självkänsla, den kvinnliga sexualiteten och längtan efter närhet är genomgående tema i alla hennes vuxenromaner. Hon problematiserar, håller fram och kommenterar sitt tema - det är inte bara ett litterärt arbete, utan kanske också ett terapeutiskt.
"Varför har jag inte tillstått mig själv?", undrar Maliss Parre med sina medsystrar.
Elsie Johansson själv har så småningom gjort just det. Sett och känt och erkänt sig själv och stigit ur det spår som först var hennes i livet: att vara gift och arbeta vid posten. Nu är hon singel och författare på heltid, farmor, god vän med sin ex-man - hon är en kvinna som har hittat balansen i sitt liv och fattar sina egna beslut.
Liksom sin senaste huvudperson Maliss Parre har hon råd att leva som hon vill, köpa vad hon har lust till, omge sig med vackra föremål. Men till skillnad från fru Parre trampar hon inte runt i bitterhet, självförnekelse och ånger över sin egen hårdhet. Nåja, det visar sig finnas hopp även för fru Marie-Louise "Maliss" Jansson Parre...
Elsie Johansson pratar helst om sin glädje över livet.
- Jag känner en nästan fånig tacksamhet över att leva.
Så jobbar vi med nyheter