Uttrycket "papperslapp" är Ulla Fries eget. Nu ska hon strax ställa ut en hoper papperslappar i galleriet i Bror Hjorths Hus, tillsammans med ett antal skulpturer.
- Jag har alltid varit intresserad av skulptur, men har man bott granne med Bror Hjorth kändes det till att börja med övermäktigt det där med ateljé, slägga, säger hon.
Det förflöt flera decennier av konstnärligt arbete efter konsthögskolan innan hon grep sig an skulpterandet. Så är det inte heller storsläggan hon har tagit till, utan samma finlir som hon har i sina bilder. Skulpturerna är små, man kan hålla de flesta i handen, vrida och vända på dem.
Det är problemet med skulpturer, säger hon, det där vridandet. Att konstnären inte har kontroll över från vilket håll betraktaren ser dem. Inte på samma sätt som med målade, tecknade, graverade bilder.
- Där är det ju jag som bestämmer från vilken sida man ska se motivet.
Det är en småsnålt kylig vårvinterdag med grå himmel och isvindar. Ulla Fries har eldat i sin vitmenade ateljé i Kåbo. Där råder en sorts ordning och reda. Inte på något pedantiskt sätt, utan trivsamt och överskådligt. Skulpturer här, deras gjutformar där, grafiska blad på sitt håll, arbetsverktyg på sitt.
Ett ljust rum att vistas länge i.
Konstnären lägger fram ett antal skulpturer, små bronser. Något jag tolkar som en drakspermie visar sig utgå från ett insektsben.
Jag vidhåller: drakspermie. Betraktaren har också något att säga till om ...
- Jaja, säger Ulla Fries, som en konstnär kan göra när hon vet att hennes verk hur som helst får olika tolkningar av varje betraktare. Och att tolkningarna i sig talar om betraktarens intresse och "medverkan" i konstverket.
En gräshoppa ligger på sin högra sida. En mindre lyhörd eller mer envis köpare kan förstås få för sig att placera den på vänstra sidan eller hänga upp den på väggen, oavsett vad konstnären vill med sitt verk.
Ulla Fries arbetar i ett ullafriesiskt tempo. Det betyder att hon gör ett eller två grafiska blad per år, på sin höjd en skulptur därtill. Dessutom är hennes grafikupplagor förhållandevis små. Till råga på allt är hon en person som inte tycker om att stå mitt i rampljuset.
- Jag vill skicka ut mina bilder i stället.
Nu gör hon det i en utställning, där hon...
- ...äntligen får ställa ut när folk är hemma och inte på sommaren, som de två senaste tillfällena.
Säkert har många Uppsalabor stött på Ulla Fires konst. Om inte annat föll ljuset på henne, när hon gjorde jättesofforna till Orangeriet i Botaniska trädgården. Där kan en vuxen person sommartid sitta och dingla med benen och känna sig som ett mycket litet barn.
Idén till sofforna fick Ulla Fries när hon ombads medverka i en sommarutställning i Botan.
- Jag stod på den stora sandplanen framför Orangeriet, byggnaden med jättedörren och de höga pelarna, och tänkte "Vem bor i ett så här stort hus". Med de stora sofforna blir huset mindre ...
Har man inte sett och provsuttit sofforna, har man kanske besökt Biotopia i Vasaparken. På den 16 meter långa glasytterväggen finns ett 10 meter långt motiv till synes graverat. I själva verket är det ett kopparstick som bearbetats i datorn, förstorats upp, screentryckts på laminat och monterats på glasväggen.
Ett djur. Eller snarare flera. Örn i huvudänden, lodjur, padda och allt möjligt i mitten och som avslutning en fiskstjärt.
- Lake. Jag använde mig av uppländska djur, säger Ulla Fries.
Annars brukar hon gravera djur som inte finns. I alla fall som hon trodde inte fanns.
- Jag fick en chock när vi kom till Australien på 80-talet och jag upptäckte att mina djur fanns i verkligheten! Efter det gör jag bara djur som finns. Jag hittade på för att kunna bestämma hur de är - elaka eller rädda av sig till exempel.
Den som vill se hur de där djuren ser ut, studera bronsskulpturernas intrikata detaljer och bekanta sig med Ulla Fries bildvärld, kan bege sig till Bror Hjorths Hus från och med lördag 9 mars. Då invigs utställningen.
2001 gjorde Ulla Fries en bok av sina bilder med texter av Uppsalaessäisten Torsten Ekbom och med en del egna texter därtill.
Fast ord är hon måttligt förtjust i när det gäller konst.
- Man kan visa mycket som inte går att säga. Många tror att orden är basen för vårt tänkande. Men så är det ju inte. Bilderna och sinnesintrycken kommer före!