Senast jag blev påmind om Dorothy Sayers deckare De nio målarna (The Nine tailors) var när Londons klockor bånglade över prinsbröllopet för nån månad sen. Boken handlar om den säregna engelska växelringningen, ett klockspel långt mer matematiskt än melodiskt som kan ta många timmar att genomföra.
De nio målarna brukar nämnas bland deckargenrens främsta verk. Den har en säregen miljö, en väl spunnen och originell intrig (även om mordmetoden kanske inte fungerar) och en upplösning som liknar en klassisk tragedi i det att de goda, utan att veta eller vilja det, utför dödens gärningar. Boken kunde ha lyft sig till ytterligare en tragisk nivå om den utnyttjat slutkapitlets stora översvämning – orsakad av en gigantisk planeringsmiss – till att ta farväl av och begråta ett murket samhällssystem. Men där tvekade tydligen författarinnan, som visserligen var radikal på många områden men knappast på alla punkter den nya tidens kvinna.
Just denna roman finns inte med i den box som Bonniers nu ger ut med fyra Sayersdeckare. I stället har man konstruerat en romansvit – som kanske inte helt överensstämmer med författarinnans intentioner – med böckerna om lord Peter Wimseys kärlekshistoria med deckarförfattaren Harriet Vane. Upplägget är helt i linje med våra samtida preferenser: litteratur förväntas handla om relationer och privatliv. Serien har förord och efterskrifter av Anna-Karin Palm som lyfter fram dess feministiska tema. Översättningarna – av god kvalitet - är reviderade och kompletterade. Det var väl inte så noga om man hoppade över lite i populärkulturen för sjuttio år sen när böckerna kom på svenska första gången. Jag hade gärna sett en närmare redovisning av vad som uteslöts i förstautgåvorna.
Romaner skapar ofta kaos för att sedan antingen återställa ordningen eller också bygga en helt ny värld med en annan ordning. Deckaren väljer oftast det förra. Man kan definiera deckaren som en realistisk roman som ålägger sig en för realismen egentligen främmande begränsning – att uteslutande handla om brott. Genren är realismens version av poesins versmått – ett regelverk som begränsar samtidigt som det stimulerar kreativiteten. Det man kan se tydligt hos Dorothy Sayers i dessa fyra böcker är hur hon först uppnår mästerskap inom deckarens snäva ramverk för att sedan röra sig bort från dem. Hon siktar mot kärleksromanen och ”sedesskildringen” (om nu inte ordet hade något lätt snuskigt över sig på svenska) eller ”novel of manners” som hon själv kallade det. Om man så vill: från ett versmått till två andra.
Sayers nämner ofta 1800-talets gotiska romaner med deras fantasteri och skräckromantik, men med dem har hon inte mycket gemensamt. Hennes alter ego Harriet Vane är expert på irländaren Thomas Sheridan Le Fanu, han som skrev Camilla, en vampyrroman före Bram Stokers Dracula. Men miss Vanes skapare följer alltså en mer realistisk romantradition. Hon börjar i pusseldeckaren men gör dess figurer så småningom allt mindre schablonartade. I detta överflyglade hon sin hjältinna Harriet som – av notiserna om hennes författarskap att döma – var en mer konventionell deckarförfattare i Wilkie Collins och Edgar Wallaces anda. Sayers närmade sig inte heller på allvar den fantasy-genre som hennes vänner C S Lewis och J R R Tolkien höll på att skapa.
I boxens första bok Oskuld och arsenik (Strong poison) står Harriet Vane inför rätta för att ha giftmördat sin älskare. Lord Peter bevittnar rättegången och blir samtidigt övertygad om hennes oskuld och djupt förälskad i henne. Han friar redan vid det första besöket i fängelset men får nej, ett besked som står sig i fem år och tre romaner. Jakten på den skyldige leder genom många sociala miljöer. Särskilt underhållande är skildringen av det konstnärliga avantgardet i Bloomsbury, en miljö som Dorothy Sayers hade personliga erfarenheter av. Avantgardet är sig alltid likt – även om man här befinner sig ut mot Bloomsburygruppens svansspets. Man kan dra trådar fram till dagens språkmaterialister och Malte Perssons tunnelbanedikter (fast i musikalisk form). En annan höjdpunkt i boken är driften med spiritistiska seanser. Här skriver Sayers komedi och satir av bästa märke.
Genom alla romanerna löper resonemangen om författarnas och bokbranschens ekonomiska villkor, och även de visar sig inte vara så särkilt annorlunda än i dag. Dorothy Sayers försörjde länge sig och sin familj på sitt författarskap, och hon bör ha vetat mycket om hur journalister, litterära agenter och förlag fungerade. I nästa bok i boxen drar hon sig inte för att låta Harriet Vane utnyttja sitt skandalartade kändisskap – hon är ju frikänd från ett giftmord – för att göra reklam för sina böcker.
Oskuld och arsenik har ännu inte lämnat deckargenrens allfarvägar. Den är en av genrens bästa. Inte heller nästa bok Drama kring ung dansör (Have his carcase) bryter ny mark. Den lider av samma syndrom som många av dagens kriminalromaner – den är för lång och ger intryck av brödskriveri. Humorn från Oskuld och arsenik lyser med sin frånvaro. Kärlekstemat förblir outvecklat. Harriet finner en död ung man på en klippa utanför en badort i sydvästra England. Han visar sig vara gigolo, en professionell dansör anställd på ett hotell på platsen och förlovad med en mer än dubbelt så gammal rik änka. Boken talar aldrig klartext om det som läsaren hela tiden tänker – att det rör sig om äldre kvinnor som köper sex av unga män. Däremot förfasar sig boken över just ålderskillnaden dem emellan, ett tabu som står kvar efter snart hundra år. Intrigen ger författaren chansen att föra in bolsjevikiska spioner i handlingen, men hon undviker saken elegant. Det är i detta sammanhang vi får veta att lord Peter – man måste kalla honom världslitteraturens mest komplette hjälte – har vänner också i vänstern. Intrigen är invecklad och bygger på alibin som löses upp av en fin medicinsk poäng som också den har anknytning till ryska förhållanden.
Mellan denna bok och Kamratfesten (Gaudy night) ligger ett par deckare där lord Peter är ensam på scenen. Detta är ett av skälen till att man bör vara något skeptisk inför försöket att konstruera en sammanhängande tetralogi. I Kamratfesten börjar vägen mot ”sedeskildringen” på allvar. Den utspelas i Oxford där Harriet Vane deltar i en sammankomst på sitt gamla college. Där börjar skrämmande händelser inträffa – anonyma brev, skadegörelse, överfall men inga mord. Huvudintresset riktas dock först mot miljön, sedan mot kärlekshistorien mellan lord Peter och Harriet. På sista sidan får han äntligen sitt ja i det klassiska replikskiftet, byggt på engelsk akademisk ritual: ”Placetne, magistra?” ”Placet.” De älskande omfamnas mitt på gatan i sina akademiska mantlar och fyrkantiga mössor med tofs. Universitets sedlighetsvakter kan inte göra något åt saken.
Dorothy Sayers hade själv läst i Oxford och var en av de första kvinnorna att ta examen vid universitetet. Fulla examensrättigheter fick inte kvinnor vid Oxford förrän 1920, och Cambridge tog ytterligare 21 år på sig. Stackars efterblivna Sverige var tidigare ute än den stora kulturnationen England. Kamratfesten får mycket av sin energi ur försvaret av kvinnors rättigheter och deras jämbördighet med de manliga studenterna. I en minnesvärd scen tar Harriet och lord Peter varandras mantlar och upptäcker att de passar dem båda.
Miljön är ett kvinnligt college av den engelska typ där lärare och elever bor och arbetar tillsammans i stora klosterlika byggnadskomplex. Det ger möjlighet till ett intrikat och inte alltid så vackert psykologiskt spel mellan många kvinnoroller. Rivalitet, mobbning och högfärd saknas inte. Stämningen kan bli klaustrofobisk. Upplösningen leder till att tron på den akademiska hederligheten och värdigheten kan återställas, men själva organisationsformen kan inte tänkas uppbruten. Till sist framstår Kamratfestens egentliga huvudperson som staden Oxford och dess universitet, båda lika eviga.
Redan i tonåren då jag läste Sayers första gången hade jag problem med Lord Peters smekmånad (Busman’s honeymoon), den sista boken i serien som från början var en framgångsrik scenpjäs med rena farsinslag. Nu förstår jag bättre varför. Den är både rolig och gripande, men deckarmysteriet ligger i skugga av kärlekshistorien. Den ger sig på det mycket svåra uppdraget att skildra den lyckliga kärleken, till och med mellan nygifta. Detta gör att den ”skriver sig bort från” detektivromanen – Anna-Karin Palms efterskrifter är fulla av den sortens litteraturkritiska modeord.
Övergången till kärleksroman är nästan fullbordad vilket gjorde mig förvirrad då – och nu. Det hade krävts en ännu bättre berättare för att brotta ner läsarens besvikelse över att inte få det han eller hon förväntat sig. Sayers närmaste motsvarighet i Sverige är Kerstin Ekman, och hon klarade övergången mellan den bundna deckarformen och den friare romanen mycket bättre än Sayers. I och med denna bok lämnade hon också romanformen för gott.
Dorothy Sayers (1893-1957) var enda barnet i ett prästhem. Prästgårdsmiljön går igen bland annat i De nio målarna. Hon fick en gedigen utbildning och studerade med framgång i Oxford. Hennes huvudintresse var romanska språk vilket sent i livet fick sitt uttryck i många essäer och i översättningar av Rolandssången och Dantes Den gudomliga komedin. Hon arbetade efter examen som lärare och sedan en lång period på Englands största reklambyrå vilket gav material till Mördande reklam (Murder must advertise).
Utanför deckargenren var hon också verksam som dramatiker för scen och radio och, så småningom, som pamflettist, teolog och kristen apologet. Hennes viktigaste arbete i denna genre är boken The mind of the Maker som lyfter fram Guds skaparkraft och kreativitet som hans främsta egenskap – en aspekt som är ganska naturlig för en författare som själv bygger världar. Anna-Karin Palm är frikostig med kopplingar mellan böckerna och Sayers eget liv, men jag föredrar att njuta hennes historier utan alltför mycket biografiskt tilltugg.
Magnus Ringgren, författare och kritiker