Sara Jansson ska gå på visning av sin nya lägenhet. Något hon ser fram emot. Det syns i hela hennes kropp som spritter till vid bara tanken.
– Det ska bli kul att få klara sig själv och se hur det går, säger hon.
Det lär nog inte vara några problem, tjejen har skinn på näsan så det räcker. Till hösten väntar förhoppningsvis studier vid Uppsala universitet – hon har sökt genusvetenskap och socialpsykologi – och i sommar arbete på Uplands nation där hon redan nu jobbar extra.
– Det viktigaste för mig nu är att få tid. Jag lever mycket i stunden och jag vill inte bestämma mig för ett yrke än, utan utveckla min poesi och konst. Jag ska förverkliga två nya projekt under året: ett collage som är en kritik av det moderna samhällets skönhetsideal och ett som påminner lite om mitt förra, med poesi och foto som handlar om förtryck och skällsord. Jag har också tänkt skriva ihop en diktsamling som jag ska skicka till förlagen.
Vad handlar dina dikter om?
– Om allt. Det fula och skitiga i livet. Och olycklig kärlek. Mycket om kärlek, säger hon konstaterande, något som också var utgångspunkten för hennes utställning De sista misstagen på Vox Publicum.
Dikter handlar också om samhället och hennes kritik av den. Sara Jansson är vegetarian, djurrättsaktivist, feminist och aktiv inom Grön ungdom.
Hon övertygad om att hon som enskild människa kan göra skillnad för någon annan i samhället.
Inspiration hittar hon även gärna även hos andra poeter, som Majakovskij och Uppsalas egen poet, Åsa Ericsdotter.
– Hennes poesi inspirerar mig mycket. Jag har svårt för poeter som gömmer sig bakom sköna formuleringar som folk vill höra. Jag gillar Åsa Ericsdotters uppriktighet, hon förskönar inte verkligheten.
Ord som skulle kunna vara en beskrivning av henne själv och hennes poesi. Frispråkig och rättfram. Men också energisk och orädd.
– Jag är ingen känslosam människa. Alla känslor kommer istället ut i min poesi. Det jag skriver är jag. Att skriva är livsviktigt för mig. Det är lika viktigt som att andas, säger Sara Jansson.