– Alla kan skriva – det handlar om att lära sig rätt teknik. Författarskap är sällan en skänk från ovan, säger Alma Kirlic.
Hon är en av de Uppsalaförfattare som figurerar i höstens bokflora, och debuterar med den autofiktiva romanen ”En svensk kändis”. Här varvas huvudkaraktären Almas erfarenheter som sufflös på Uppsala stadsteater med minnen från uppväxtens Bosnien, flykten därifrån och känslan av att komma till ett nytt och ibland svårbegripligt land.
– Ett av bokens teman är hierarkier, vilket är något jag funderat ganska mycket på. När man kommer till ett nytt land är det lätt att hamna på en annan plats i samhällshierarkin än den man är van vid.
”En svensk kändis” inleds med en rättframt humoristisk beskrivning av hur artonåriga Alma vinner en Kanal 5-tävling och får träffa den för henne okände kändisen Björn Skifs, i stället för Christian Slater som råkade vara bakis den dagen.
– Det där var faktiskt en Facebookstatus från början, hämtad ur verkliga livet – jag gillar att skriva uppdateringar med stråk av situationskomik. En kompis skrev att ”om jag läste det här i dina memoarer skulle jag stryka under stycket med rödpenna, även om jag lånat boken på biblioteket.”. Det var då poletten trillade ner – ”Det är ju den här boken jag ska skriva!”.
Liksom bokens Alma har författaren själv vuxit upp i det forna Jugoslavien, varit tonåring i Karlstad och haft studentångest på Uppsalas gator.
– Allt har hänt och allt är förvrängt, säger Alma Kirlic med ett skratt, och fortsätter:
– Nej, men visst bygger romanen på självupplevda händelser. Det har dock inte gått till exakt så som det beskrivs i boken, så det är knappast en bild av mitt liv. Mer något jag hoppas att många kan ta till sig, vare sig man flytt från ett annat land eller inte.
Med sitt lätt självbiografiska tema passar Alma Kirlics bok väl in bland höstens spretiga utbud av Uppsalaböcker. Här finns ”Den sårade divan”, där Karin Johannisson flätar samman Agnes von Krusenstiernas, Sigrid Hjerténs och Nelly Sachs liv, tre kvinnor som på sin tid behäftades med psykiatriska diagnoser, och undersöker deras livsöden utifrån en kulturell och könsmässig kontext. I ”Masja”, den tredje delen i Carola Hanssons triptyk om familjen Tolstoj, får vi genom autentiska utdrag ur brev och dagböcker möta den ryska författarens dotter Masja och hennes sökande efter en egen identitet. Och i UNT-medarbetaren Andreas Jakobssons ”Svinnlandet” rannsakas det samhälle där tonvis med fullt duglig mat slängs varje dag, likväl som författarens egna knep för att ta till vara på maten.
Verkligheten inspirerar, med andra ord. För Alma Kirlics egen del var det dock en helt annan faktor som kom att ge skrivandet en skjuts, nämligen poesin. Under flera år var hon en av de mest lysande stjärnorna på den svenska poetry slam-himlen.
– Som skrivande människa var det lite av ett trauma att komma till ett nytt land. Jag lärde mig att kommunicera på svenska rätt snabbt, men att skriva prosa var en annan sak. Skrivandet lades på is, och det tog lång tid innan jag tog upp det igen. Av en slump blev jag meddragen av en kompis på en poetry slam-kväll, och blev fast.
2012 kom Alma Kirlic på andra plats i SM i poetry slam, och blev också vida känd för det ansikthårsbefrämjande poemet ”Skägg”.
– De riktiga framgångarna kom när jag bestämde mig för att skriva mer slagkraftigt. Att förmedla ett budskap, mer än bara poesi. Men för två år sedan bestämde jag mig för att lägga av. När allt fokus ligger på att vinna är det lätt att bli låst, och det gjorde att jag tappade lusten att tänka större.
För några år sedan tog Alma Kirlic en paus från skrivandet.
– Jag kom fram till att min främsta drivkraft just då var yttre bekräftelse. Under skrivpausen rannsakade jag mig själv, och kom fram till att jag mer än något annat ville skriva för att det kändes roligt. Inte för andras skull.
Studier i matematik och filosofi har gett henne redskap att tänka både logiskt och kritiskt, och Alma Kirlic motsätter sig starkt den ”genikult” hon anser genomsyrar dagens syn på kreativitet. Att se skapandet som en slags mystisk process, är också att göra det otillgängligt för många, menar hon. Inspirationen kommer från författare som Herta Müller och Selma Lagerlöf, Och så film, gärna komedier, och amerikanska sitcoms.
– Att skriva är närapå ett tvång för mig - det är så jag förstår världen.