Resonemanget hoppar snabbt mellan ämnen. Diamanda Galás börjar tala om sin förfäran över att det finns människor som inte kan läsa. Själv vet hon inte vad hon skulle göra om hon inte kunde umgås med de döda (klassiska författare som inte lever längre). Hon umgås med de döda ofta när hon tröttnat på de levande.
– Det är som den där låten med Alice Cooper. I love the dead. Jag älskar den. Alice Cooper är ett fucking geni, men jag blev jävligt arg när jag såg honom live och han använde ormar i scenshowen. Det hade ju jag tänkt göra. Jag kanske får använda krokodiler istället. Ett tag såg jag bara på filmer som handlade om insekter och krokodiler. Ett förhållande hade tagit slut och jag blev sentimental av filmer som handlade om människor. Jag såg flera sience fiction-filmer från 50-talet som handlade om människor som förvandlades till krokodiler och sedan hade de svårt att bli människor igen.
Diamanda Galás är jetlaggad efter att ha rest från New York dagen innan, men tidsomställningen verkar ha gjort henne mer manisk än trött. Varje fråga leder till långa resonemang som ofta glider bort från ursprungsämnet men på något sätt hittar tillbaka igen.
Uppsala är första anhalten på en Europaturné och eftersom sångrösten behöver tid för att återhämta sig efter uttorkningen som långa flygresor innebär anlände hon till Uppsala tre dagar i förväg. Konserten heter The Refugee och handlar om olika former av exil och utanförskap.
Det blir en lång berättelse om sjömän i Amsterdam som lever ute på havet och vars enda kärlek består av kontakter med prostituerade, om romerna i Spanien och turkar som är i exil i Grekland och lever utanför samhället med en egen klädstil och musikstilen rembetika.
– Det finns en fantastisk film av Costas Ferris från 1983 som heter Rembetika och handlar om den kulturen. I filmen sitter några och lyssnar på musik och skär upp handlederna så att det rinner blod på borden. Fantastiskt vackert.
Genom hela sin karriär har Diamanda Galás stått på de utsattas och förtrycktas sida. Invandrare, minoritetsgrupper och HIV-positiva till exempel. Kampen har annars förts med musik, engagemang och ilska.
Många artister lugnar sig när de blir äldre, men Galás är fortfarande lika arg som 56-åring som hon var i början av sin karriär då hennes frispråkighet och märkliga musik och ibland otäcka scenutstrålning gav henne epitet som ”Satans brud” och jämförelser med vampyrer och skräckfilmskaraktärer.
Under intervjun hinner hon spy galla över franska flygplatsarbetare som hävdade att Uppsala låg 50 mil från Arlanda, över hennes skivbolag som inte ens vill bekosta en studioinspelning och aldrig gör något vettigt (hon ska starta ett eget bolag och bara ge ut vinylskivor) men mest arg är hon på det svenska metalbandet Tiamat, som släppt ett album som är döpt efter den heliga sångstilen amanethes.
– Det är helt obegripligt varför de valt att kalla skivan amanethes eftersom deras musik inte har någonting med det att göra. När jag söker på internet efter amanethessångare att samarbeta med så kommer bara deras idiotiska skiva upp. Sida upp och sida ned på Google är bara träffar på deras album. Jag ska kalla mitt nästa album Tiamat bara för att sabba för dem, säger hon.
kultur@unt.se 018-478 00 00
MIXAT. Diamanda Galás Uppsalakonsert går under namnet The Refugee och kommer att innehålla egen musik, egensinniga tolkningar av artister som Jacques Brel och Curet Alonso, samt traditionella låtar från olika kulturer. Foto: Christofer Buckle.
”Citat kommer här”