Över hela forna Sovjetunionen finns det veteranföreningar för dem som deltog i det andra världskriget. De samlas för att minnas segern - och offren. Den vitryska författaren Svetlana Aleksijevitj sökte upp kvinnorna bland veteranerna för att lyssna till deras historier. Sammankomsterna bevakades även av journalister
- Men till slut sa de till journalisterna: "Nu orkar vi inte mer, nu får ni gå hem. Men Svetlana måste stanna hos oss", säger hon och skrattar.
Och det var vid sådana tillfällen, stärkta av ett eller annat glas vodka, som den officiella minnesretoriken tystnade till förmån för kvinnornas länge förtigna berättelser. Sammantagna bildar de en alternativ historieskrivning, en kvinnohistoria som Svetlana Aleksijevitj berättar i sin bok Kriget har inget kvinnligt ansikte. Förra månaden kom den i svensk översättning och nu sitter hon mittemot mig tillsammans med sin tolk och översättare Kajsa Öberg Lindsten.
Hennes möte med veteranerna anför hon som ett exempel på skillnaden mellan journalistik och litteratur. Trots att Svetlana Aleksijevitj är en världens mest berömda reportrar anser hon inte att hon skriver reportageböcker, utan romaner, dokumentärromaner. Och obestridligen är reportaget en svårbedömd litterär genre: reportageböcker kan hamna på vilken bibliotekshylla som helst.
Kriget har inget kvinnligt ansikte är en berättelse om krig, död och svåra umbäranden men också om kärlek, stolthet och mod. Svetlana Aleksijevitj har arbetat med boken under 26 år och hon uppskattar att hon talat med omkring ettusen kvinnor.
- Jag började med boken 1978 och när den var klar blev den liggande på förlaget i två år eftersom man ansåg att den gav en felaktig bild av kriget. Men en av Gorbatjovs medarbetare läste manuset och då fick den komma ut. Gorbatjov refererade till och med till titeln Kriget har inget kvinnligt ansikte i ett av sina tal.
Det var 1985. Gorbatjov hade inlett sin perestrojka, omdaningen av det sovjetiska samhället. Ett slagord var öppenhet, glasnost, och Svetlana Aleksijevitjs bok kunde ges ut, i censurerat skick.
- Under perestrojkan törstade människor efter sanningen. Min bok sålde i två miljoner exemplar. Och kvinnorna som var med i den började höra av sig på nytt. De sa: "Kom och hälsa på mig igen, för jag har mer att berätta" eller "Jag berättade inte allt förra gången". Och då fick jag börja om igen.
2004 kom boken ut för andra gången ocensurerad med nya historier och även sådant som Svetlana Aleksijevitj själv hade ansett inte passade sig: om hur två soldater i en by hade lagt beslag på två flaskor hembränt och sedan våldfört sig på ett par flickor. De döms till arkebusering men ingen av deras soldatkamrater vill delta i avrättningen. Befälhavaren får verkställa domen själv. Eller historien om hur en kvinna som deltagit i striderna hela vägen till Berlin och kommer hem, prydd med förtjänstordnar och medaljer. Efter tre dagar i hembyn säger hennes mamma att hon måste ge sig i väg, hur ska hennes yngre syskon annars bli gifta när de har en syster som varit ute i kriget med männen ...
- Många hemvändande kvinnor blev bemötta som fälthoror. Det spelade ingen roll om de så hade varit prickskyttar, stridsvagnsförare eller sjukvårdare. Deras erfarenheter under krigen blev belagda med skam och de teg. Kvinnornas historia är annorlunda än männens, deras är mer programmerade. Min historia är också en segerhistoria men också hur hemsk och blodig den var och hur mycket den kostade, säger Svetlana Aleksijevitj.
Därför tog det tid att få kvinnorna att berätta, om de vardagliga detaljerna. Hur det kändes att vara vid fronten och komma hem till freden och uppleva, likt nästan alla soldater genom historien, hur få det är som förstår vad de varit med om och att folk hellre vill ägna sig åt freden än att tala om kriget. Av detta jättelika material är det i urvalet, redigeringen och kompositionen som författandet består. Om Svetlana Aleksijevitj samlar in sitt material som en reporter så behandlar hon det som en författare. Men hon är noga med att påpeka att det hon skildrar är sant.
- Man kan inte hitta på sådana här historier. Ta berättelsen om kvinnan som är på en flotte och som kastar sig i vattnet för att rädda de sårade och när hon kommer upp på stranden visar det sig att hon fått med sig en stor fisk. En otrolig historia, säger hon och menar att verkligheten överträffar dikten.
Att Svetlana Aleksijevitj samtidigt hävdar att hon skriver dokumentärromaner och att det som står i dem är sant behöver inte vara en motsägelse. Hennes skrivmetod är skönlitterär och sanningsanspråken på kvinnornas erfarenheter är ett försvar mot de anklagelser och det förtal som riktats mot henne i hemlandet Vitryssland, Europas sista kvarvarande kommunistiska diktatur. Den etablerade maktapparatens historieskrivning om andra världskriget, det stora fosterländska kriget, är djupt förbunden med dagens maktutövning. Svetlana Aleksijevitjs internationella ryktbarhet skyddar henne, men hon lever sedan flera år i exil. Numera bor hon i Paris, men hon har också tillbringat ett par år som fristadsförfattare i Göteborg.
- Historier finns överallt: på gatan, i en taxi. Jag står i ständig stridsberedskap, förklarar hon.
Stridsberedskapen och viljan att förmedla historier har följt Svetlana Aleksijevitj hela livet. Född 1948 är hon uppväxt med minnena av kriget, där bland andra hennes morfar och farmor samt två av hennes farbröder dog. Hennes föräldrar var lärare.
- Jag kommer från fyra generationer av lärare.
Hon valde journalistiken. Hennes genombrott i Sverige var boken Bön för Tjernobyl 1997, om de drabbade av kärnkraftshaveriet, hennes genombrott. Men själv ser hon alla sina böcker som ingående i sitt livsprojekt Utopins röster.
- Det är en encyklopedi över sovjetmänniskan och hennes undergång, säger hon.
Den sista boken i sviten Tiden second hand utkommer nästa år i svensk översättning. Kajsa Öberg Lindsten håller på att översätta den, och alla delarna i Utopins röster kommer att ges ut av förlaget Ersatz som har givit ut Kriget har inget kvinnligt ansikte.
- Av alla röster jag samlar vill jag skapa en symfoni, av 80 sidors utskrift kanske det bara finns en mening som jag använder och stoppar in någonstans.