Högt och lågt med Freddie Wadling

Freddie Wadling inleder konserten sittande på en stol och har blicken fäst i pärmen med texterna. Få andra artister skulle komma undan med något sådant. Att Wadling gör det beror egentligen på en enda sak. Rösten. Sveriges bästa sångröst, som tycks klara vilka utmaningar som helst och därmed gör allt annat sekundärt.Att de flesta i publiken vet ungefär vad de har att vänta sig hjälper också till. Freddie Wadling är den han är. Därför skrattas det åt hans förvirrande mellansnack, som rymmer mer eller mindre misslyckade skämt, lösryckta referenser till andra artister och stundtals rena barnsligheter. Och att mellansnacken efter varje låt börjar under applåderna, då det är omöjligt att höra något, spelar ingen roll. Man missar ändå inget viktigt. I början är det mest charmigt, men i längden ganska tröttsamt.Till allt det opretentiösa står själva musiken i skarp kontrast. Kompbandets tre musiker gör hedervärda insatser. Men Wadling själv står i centrum. Åtminstone rösten och låtvalen. Sångerna från det senaste albumet låter ungefär som på skivan, vilket ger ett professionellt intryck. Men det är när han gör covers som det riktigt hettar till. Det är som att han har bestämt sig för att slå alla sina favoriter på fingrarna, och i de flesta fall lyckas han. Som ingen annan gör han låtarna till sina egna. Allt från Roxy Music till Radiohead och gamla folksånger.Sången växlar mellan höga och låga toner, som om det inte fanns något däremellan och som i båda fallen ger rysningar. Och när Wadling sjunger är närvaron total. Då spelar det ingen roll att han samtidigt försöker krångla av sig en kofta eller öppnar en öl. Då finns bara en röst, som tycks omöjlig att rubba.