Högkultur är motsatsen till obildning
SJUNDE DAGEN. I min egenskap av denna tidnings kulturchef får jag ofta frågan om vad som skiljer högkultur från annan kultur. Svaren brukar variera beroende på vilka följdfrågorna blir.
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det var under Hugo Wortzelius egid, som många av dem som i dag är tongivande i kulturlivet vann sina sporrar genom att medarbeta på UNT:s kultursida. PO Enquist berättade i en personligt hållen artikel om detta i Expressen härom året.
Det är svårt att tänka sig en mera konturskarp skillnad än den mellan de för vårt samhälles uppbyggnad så viktiga folkbildningsidealen och dagens underhållningsindustri. Kultur ställer krav, kultur skall ge tuggmotstånd. Kultur handlar om personlighetsutveckling, kvalitet, ideal att sträcka sig efter och värden som behåller sin laddning längre än för stunden. Därifrån är det långt till det förytligande och den infantilisering där inte minst tv är banérföraren, som brett ut sig under senare år.
Kultur är också förknippat med den intellektuella grundsyn som hade en inflytelserik företrädare i Ingemar Hedenius i Uppsala under 1950- och 60-talen. Det finns ingen anledning att tro på något som det inte finns förnuftiga skäl att anse vara sant, skrev han i den på sin tid mycket uppmärksammade debattboken Tro och vetande. Den intellektuella moralens maxim är ett annat namn på en sådan hållning, mot vilken de flesta förvrängda verklighetsbilder står sig slätt.
Svenska Dagbladet har under hösten haft en debattserie på temat en ny kulturpolitik. Det krävs omdöme och civilkurage för att hålla linjen skarp mot populism och kraftfullt värna konst och kultur, skrev regissören Margareta Garpe i ett inlägg under veckan som gått. Den som ännu tydligare förespråkat en medborgerlig bildning för alla är professorn vid Södertörns högskola Ebba Witt-Brattström. Hon visar i sitt inlägg att hon både är medveten om den utbredda flagellantmentaliteten som går ut på att förringa den svenska kulturen och om försöken att mörka det arv som folkbildningstraditionen innebär. I stället får begreppet kultur "täcka allt och intet".
Botemedlet heter, menar Witt-Brattström, "kontinuitet och maximal tillgänglighet till traditionell kvalitetskultur" och hon ger som exempel de litterära klassikerna, muséerna, biblioteken, opera, konserter, teater och dans. Det är bara den sortens kultur som kan förena generationerna och ge oss ett gemensamt kollektivt minne, hävdar Witt-Brattström i sin debattartikel. Och hon hänvisar också till hur arbetarrörelsen vid förra sekelskiftet på djupet visste att "obildning inte bara ger människor ett fattigare liv utan också underblåser konflikter".
Det är sådana resonemang som måste ligga till grund för svaret på vad högkultur är.