Rock. Mysfaktorn är ganska hög när Mark Lanegan gör sitt första soloalbum sedan 2004 års Bubblegum. Det är lågmälda sånger klädda i svart, framförda med Lanegans luggslitna mörka whiskeystämma som blivit något av ett varumärke, nästan som en yngre bror till Leonard Cohen.
Likheterna mellan dessa båda är för övrigt fler än så, i blandningen av dova syntfonder med rotmusik och country. På nya albumet nästan som om Rammstein skulle göra soft-country. Eller som ett soundtrack till någon solkig amerikansk roadmovie i westernhattar.
Det är illavarslande skrönor om kärlek, död och förgängelse, där låttitlar som The gravediggers song, Bleeding Muddy Water och Grey goes black är ganska typiska. Men dragen av onda krypande varsel i Lanegans sånger blir aldrig obehagliga, utan mer en kittlande känsla, i dessa ofta lite släpiga, vackra mörktonade sångberättelser. Och det är konsekvent hela vägen.