Hög kvalitet på låtarna i Melodifestivalen
Man undrar om det inte egentligen hade räckt med helgens fjärde och sista delfinal i Melodifestivalen. Startfältet hade så knäckande hög kvalitet att alla låtar borde fått gå vidare och hälften av dem gjorde det också.
Låten har mer än ett spektakulärt visuellt yttre, den är snarare en av få av årets schlagers som har ett verkligt hjärta — hämningslöst bankande och självironiskt på samma gång. På ett fullkomligt osannolikt sätt kombinerar den dekadent glamour med naiv tokglädje. Och inga andra än två karlar i klänningar hade kunnat göra den uthärdlig. Likheterna med Feliz navidad — äsch, spela roll.
Parodiskt rörelsemönster
Orupkomponerade Det gör ont är en låt som för ovanlighetens skull faktiskt gav utrymme åt en bra röst (tänk om La Gaylia Frazier i den första deltävlingen hade haft sådana låtresurser att matcha sin röst med). Den explosionsartade inledningen och klisterrefrängen gör att man lätt förlåter negationsmisshandeln i refrängens "Alla omkring/de märker ingenting". Men Lena Philipssons rörelsemönster var nästan parodiskt.
Helt rättvist gick Shirley Clamp och Andrés Esteche vidare till andra chansen, och på söndagskvällen dessutom vidare till finalen på lördag. Shirley Clamps låt var lika lättbegriplig som självhäftande, Andres Esteche stod för ett lika partajigt som välbekant latinbidrag.
Maskinell folkton
Av de som blev över på lördagskvällen var Candela-Lottas och Brandsta-Glenns Boom bang-a-bang det mest oväntade bidraget, inte bara för att låten trots sin titel hade svensk text, utan för att den tralliga refrängen och de lagom anonyma verserna åtföljdes av nordisk, maskinell folkton. Ett stort plus för att det varken fanns renskinn (Sandra Dahlberg) eller vevliror (Sarek) med på scenen.
Anders Borgius snälla Bryan Adamspastisch Just like me hade varit livsfarlig för konkurrenterna under förra helgen uttagning, men nu var den alldeles för anonym för att ens kunna slåss om en andra chans.
Pandora sjöng som om Katrina and the Waves fortfarande var stora och dansade som om inget hänt på koreografifronten sedan 1984. Hon höll på att ta sig till Andra chansen på kuppen, medan Fres oväntade möte mellan soul och svensktopp på ett stadshotell var chanslöst i sammanhanget. Den kom allra sist i omröstningen, men är säkert en blivande radioplåga.
Ingen pliktskyldig tröstprisfinal
På söndagskvällen kunde man konstatera att Andra chansen inte längre är den pliktskyldiga tröstprisfinal som den var från början. Trots förinspelad musik fungerar den som en riktig delfinal, inte minst tack vare den genomgående höga låtkvaliteten. Oh jo, både Shirley Clamp och Andrés Esteche kan ha chans i Globen, trots att de i praktiken röstades bort i första urvalet. Det säger en del om hur starkt lördagens startfält var.
Så jobbar vi med nyheter