POP. Alla som såg Louise Hoffsten i Stjärnorna på slottet vet att hon har gott om sorg för att ha stoff till bluesen som hon blivit så känd för. Men mycket av det har hon redan klarat av på tidigare skivor och jag finner inte så mycket blues på den här skivan. Hon verkar ärligt talat må alldeles för bra för det och vara på alldeles för gott spelhumör.
Det jag gillar bäst är när hon glider iväg över musikgenreskalan och hamnar någonstans närmare country med en rockigare touch. Då det är riktigt bra, som i öppningsspåret I’ll get by och den lugna, fina An empty valentine’s box, känns det som att hon träffat helt rätt med sin karriär.
Paradoxalt nog känns det mindre fräscht när munspelet åker fram och bluesen ska stampas igång. Där upplever jag det som att det går på rutin. Men om man ska kalla det här för en comeback så är det en riktigt bra sådan.