Hjelm var både revoltör och legend

Han var en teaterman som med självklar pondus intog scenen i de riktigt stora rollerna. Har man sett Keve Hjelm som Kung Lear, i Peter Oskarsons regi på Orionteatern, glömmer man det inte. Peer Gynt, Ryttmästaren i "Fadern" och den alkoholiserade pappan i Eugene O'Neills "Lång dags färd mot natt" är några andra av Keve Hjelms stora roller, de som etsat sig fast i det annars korta teaterminnet.
Han var en förnyare i arbetet med Strindbergs dramatik. De första Strindbergrollerna gjorde han på Göteborgs stadsteater på 1950-talet. Senare gjorde han en rad betydelsefulla tv-teateruppsättningar, bland annat "Dödsdansen" (1962), (1967) och "Fröken Julie" (1969).
Äkthet och sanning var Keve Hjelms ledord, både som skådespelare och professor på Teaterhögskolan i Stockholm, vilket han blev 1989. Han vände sig emot de stora giganternas dominans och hamnade ofta i blåsväder för sina angrepp.
- Bergman-stallet är som en sekt, alla är så in i helvete överens, har han bland annat sagt.
Keve Hjelms filmkarriär kan sammanfattas med två ord: "Kvarteret Korpen". Det var 1963 som Hjelm spelade den försupne pappan till Thommy Berggrens rollfigur Anders, ett precist porträtt där storhetsvansinne gick hand i hand med uppgivenhet och livslögn.
Sammanlagt skulle det bli ett 60-tal roller i lång-, kort- och tv-filmer. Sin sista roll framför kameran gjorde han 2002 i Mankellserien "Den 5:e kvinnan" där han spelade Kurt Wallanders pappa Karl.