Elisabeth Jansson snattar en anteckningsbok och med de första orden hon skriver i den blir hon Elsa. “Det är jag som är Elsa Jansson. Det är jag som är ett geni."
Exakt när Elisabeth blir Elsa skrivs inte ut, men tidsmarkörerna signalerar tidigt 00-tal med kickers i skolkorridorerna, Håkan Hellström på cd och en berättare utan mobil. Tristessen och frustrationen är däremot tidlös, liksom ensamheten. Klara Krantz, som har gått skrivarlinjen vid Wiks folkhögskola och läser litteraturvetenskap i Uppsala, debuterar med en vackert skriven ungdomsroman om att hantera svek och känslor man helst vill mota bort.
När Andreas Palmaer recenserade David Wibergs Dagboksanteckningar från ett källarhål i Dagens nyheter nyligen skrev han att många av dagens ungdomsböcker har rört sig bort från de stora problemen och att det har blivit viktigare med tonträffen
i dialoger och socialt spel. Han menar att Wiberg “gör konst av ältandet" genom ett språk fyllt av roliga bilder och ordvändningar.
Ge mig arsenik passar också in där. Elsa ältar inte i riktigt samma detalj som Wibergs Linnea och är inte heller lika drastisk
i sina ordlekar, men även i hennes berättelse ligger styrkan
i tonträffen och i Elsas egna röst. Det finns en skilsmässa och ett svek mellan vänner, men inget som går utöver ett alldeles vanligt tonårsliv. Det räcker utmärkt, för Klara Krantz skildrar det alldeles hjärtskärande genom att ge Elsa ett pansar som sedan spricker.
Elsa bär sitt geniskap som en sköld. “Och kanske är jag ensammast i världen men det är inte en sorglig tanke för det är så det är att vara geni." När hon skriver
i den nya anteckningsboken blir det två parallella berättelser, om en smart flickas uppväxt och om Superhjälten E. Det som egentligen gnager vill smyga sig in, men Elsa håller det borta så länge hon kan med ramsan författare-geni-superhjälte.
Jag läser nog mer ny ungdomslitteratur nu än när jag faktiskt tillhörde målgruppen, och jag blir gång på gång golvad av dess stilistiskt livliga sätt att ta sig an allvaret i vardagens skitsaker. Ibland undrar jag om det är för att jag är närmare i ålder med flera av författarna. Betyder “perfekt tonträff" egentligen att våra minnen matchar? Jag var 15 när den fiktiva Elsa var 15. Man ska inte bortse från den faktorn, men främst är det så att mycket av ungdomslitteraturen från de senaste åren är förbannat bra.