Hjärtskärande drama om våldtäktsman

Den här filmen är över två och en halv timme lång, men levande till sista sekunden. Filmen är både hjärtskärande och ruggig. Och det skall sägas till ängsliga själar att Den fria viljan är fysiskt närgången i skildringen av såväl sexuell nöd som brutala övergrepp, utan att det för ett ögonblick upplevs som spekulation.

Det svarta dramat tar oss på en lång resa där tittaren slungas mellan spirande hopp och djupaste förtvivlan. Theo Stoer överfaller i filmens upptakt en ung flicka, släpar bort henne mellan sanddynerna, misshandlar henne brutalt och våldtar henne.
Det är inte enda gången utan ett av flera fall. Theo är mentalt skadad och döms till sluten psykiatrisk vård. Efter nio år lämnar han anstalten och det är här filmens egentliga berättelse börjar.

Vi får följa Theos trevande försök att finna sig till rätta i samhället och inte minst försöka upprätta relationer med det motsatta könet.
Jürgen Vogel är fullständigt lysande i rollen som Theo. Hans ansikte förmår i varje bildruta spegla den inre kamp som Theo för med sina mörka demoner. Hans kvinnohat slåss med självföraktet i en strid utan segrare.

Sabine Timoteo spelar chefens dotter som bryter med sin far och som träffar Theo, ett möte som ständigt tar nya vändningar.
Detsamma kan sägas om filmen. Den är inte förutsägbar och scener med knapp dialog får långsamt verka ut. Det är en film som litar på sina åskådare.
Lägg därtill stark trovärdighet, ett briljant foto och övertygande spel i minsta biroll. Ändå, ändå kunde filmen ha kortats utan att förlora i kraft.
Här finns ingen överslätande fernissa om att vi alla är offer, men filmen inbjuder till en diskussion om hur långt den fria viljan sträcker sig och om ansvaret för våra handlingar.

Hjärtskärande drama om våldtäktsman

Kan en film om en våldtäktsman uttrycka medkänsla med både offer och förövare? Svarar du nej på den frågan skall du ändå se den tyske regissören Matthias Glasners film Den fria viljan, tycker Gunnar Carlsson.