HJärtevärmande ströäventyr

Alla som någon gång har sprungit i en skog med ett leksaksvapen i händerna och spelat upp fantasifulla actionscener för sitt inre kommer att känna igen sig i Son of Rambow. När pojkar söker efter en manlig identitet vänder de sig ofta till karikatyrliknande machoikoner och krigiska ytterligheter.
För de två huvudpersonerna i Son of Rambow är den drivkraften extra stark eftersom deras fäder är frånvarande, den ene död och den andre utflyttad till Spanien.

Will Proudfoot uppfostras strängt kristet inom Plymouthbröderna, en sektliknande sammanslutning som bland annat förbjuder tv, radio och skönlitteratur. Jämnårige Lee Carter däremot, lever ett utsvävande liv med snatterier, ordningsproblem och åtskilliga pojkstreck på sitt samvete.
Båda är särlingar på vitt skilda vis men de hittar ändå ett gemensamt intresse i den första Rambofilmen First Blood, som de försöker spela in en uppföljare till, en amatörversion med den gulligt felstavade titeln Son of Rambow.

Slapstickhumorn breder ut sig när ungarna filmar hejdlösa stuntscener. Det är tämligen långt mellan skratten, men desto kortare mellan leendena. Trots att pojkarnas uppväxtförhållanden framstår som tragiska så är Son of Rambow mer av ett må bra-drama än en socialrealistisk uppväxtskildring.
Historien berättas helt ur pojkduons perspektiv, något som får till följd att filmens flickor reduceras till outgrundliga varelser i periferin. Trist kan tyckas, men det är å andra sidan helt i enlighet med hur de flesta mellanstadiepojkars världsbild ser ut.

De rara actionscenerna är ibland lättsmälta i överkant. Filmens allvarligare teman hade gärna fått ta större plats. Men som förströelse betraktad är ändå Son of Rambow ett utmärkt filmval, ett hjärtevärmande och udda pojkäventyr för vuxna 80-talsnostalgiker.

HJärtevärmande ströäventyr

De rara actionscenerna är ibland lättsmälta i överkant, filmens allvarligare teman hade gärna fått ta större plats, tycker Björn Lövenlid om Son of Rambow.