– Det känns fantastiskt. Blandat med en smula skräck. Just för att Ester Nilsson är en karaktär som så många har en så pass stark föreställning kring, säger Åsa Forsblad Morisse.
På fredag är det premiär för en av höstens mest omtalade uppsättningar på Uppsala stadsteater, "Egenmäktigt förfarande", baserad på Lena Anderssons Augustprisbelönade roman med samma namn.
Det är Åsa Forsblad Morisse som spelar rollen som den genomgående logiska och samtidigt besinningslöst förälskade Ester Nilsson – hon som i sina försök att nå fram till den självupptagne konstnären Hugo Rask, som hon mött både i intellektet och köttet, stångar pannan blodig.
– Så länge det finns hopp kämpar Ester Nilsson. Aldrig klädsamt artig och aldrig enligt konvenansen, utan kämpandes fram till sista blodsdroppen. Och just det att hon aldrig ger upp tycker jag är rätt beundransvärt.
Att komma i form för rollen som Ester har för Åsa Forsblad Morisses del krävt otaliga genomläsningar av Lena Anderssons bok, och dessutom grundlig fysisk träning. På scenen dyker det nämligen upp ett löpband, där Ester Nilsson både springer och talar samtidigt.
– Ester Nilsson är egentligen inte beskriven i boken mer än i sina tankar och handlingar, vilket gör henne till en ganska ovanlig kvinnoroll.
– Men inte bara kvinnor, utan även män har sagt till mig att de känt sig som Ester. Och en hel del kvinnor kan liknas vid Hugo Rask. Det är som gör det hela så genialiskt, att här finns såpass många projektionsytor, säger Åsa Forsblad Morisse.
"Du har tagit mig i anspråk. Du har varit inne i min kropp", säger romanens Ester Nilsson, och understryker det faktum att Hugo Rask i och med detta egenmäktiga förfarande därmed är förpliktigad att tala med henne om de handlingar han begått och som drabbat henne.
– Ester är på samma sätt egenmäktig med Hugo Rask, tar sig vissa rättigheter med honom. Men på samma sätt som "Romeo och Julia" inte är en pjäs om kärlek utan om hat, så handlar "Egenmäktigt förfarande" inte om passion utan om ensamhet och längtan, säger Åsa Forsblad Morisse, och fortsätter:
– Om det där slagfältet mellan två människor, där alla regler saknas. Lena Andersson har lyckats hitta de där knivskarpa formuleringar, sådant man själv aldrig lyckats sätta fingret på men som hon fångar så man tänker: "Ja! Precis så är det".