– Föreställningen är en hyllning till våra hjärnor, den teater som ständigt pågår i dem, säger Erik Gedeon en tidig morgon, strax före dagens repetitioner av "Den fria viljan".
Pjäserna , "Min vän fascisten" och "Evigt ung" som han har skrivit tidigare och som har getts på Uppsala stadsteater har också varit av genren musikteater. Erik Gedeon är utbildad i bland annat komposition och berättar om sin förtjusning i att få vidareutveckla musik och teater i samklang. Till den här föreställningen har han komponerat musik i genrer alltifrån hiphop och reggae till rock och opera. Hela nitton musiknummer i olika stilar ingår i föreställningen, där också två musiker medverkar, Tomas Ebrelius och Sanna Hodell.
- Vår värld är så rik och komplicerad och teatern kan få vara en mötesplats för berättelser och musikstilar för att berätta historier och åskådliggöra åsikter, säger han.
Handlingen i "Den fria viljan" rör en präst, spelad av Daniel Engman, som tappar tron och lämnar sin församling mitt under pågående predikan. Han hamnar på en teater där han träffar regissören Claire, spelad av Mikaela Ramel och Sam, gestaltad av Aksel Morisse. Tillsammans börjar de repetera en pjäs som handlar om en rånmördare. Men Sam drabbas av grubblerier. Kan inte pjäsen spelas utan ett brutalt mord? Hade inte mördaren kunnat låta bli att utföra sitt hemska brott? Hade han själv inte gjort likadant i samma situation som rånmördaren?
Sam möter en hjärnforskare och får veta att de flesta filosofer och forskare är rörande överens om att den fria viljan inte existerar. Denna insikt sätter igång en kedja av alltmer absurda händelser.
– Förra sommaren läste jag böcker om modern filosofi och naturvetenskapliga om våra hjärnor och det satte igång något hos mig. Hjärnorna påverkar våra värderingar mer än vad vi tror. Det bygger på världsåskådningen naturalism som handlar om att det som finns fysiskt, finns. Något utöver det, som det övernaturliga eller människans själ, finns inte. Hjärnan hos var och en fattar beslut och vi blir medvetna om vad den bestämt några sekunder senare. Hjärnorna styr oss.
– Det ställer till etiska problem, detta att våra hjärnor är ansvariga för vad vi gör, inte våra medvetanden. I förlängningen kan det betyda att vi inte har ansvar för vad vi gör.
Föreställningen handlar inte bara om filosofiska diskussioner, den fria viljan och hur våra hjärnor bygger vår verklighet, den ställer också frågan om vad som är verklighet och fantasi på teatern. Erik Gedeon berättar om hjärnforskaren Nicholas Humphrey som beskriver att våra hjärnor bygger inre teatrar åt oss, att vi själva har huvudrollen i vår egen inre pjäs som befolkas av många andra rollfigurer.
Men Adolf Hitler i Göran Engmans kostymering som är på affischen, hur kommer han in i det hela?
– Det har att göra med "Godwyns lag" som i korthet innebär att om man har en diskussion tillräckligt länge på sociala medier så kommer så småningom Adolf Hitler att dyka upp i den på ett eller annat sätt. Det gör han här också, men mer som en ande som går igen.
– Han är en läskig psykopat och en löjlig figur i vår pjäs. Man måste kunna skoja om det man är rädd för, det blir skevt annars, ett hemskt samhälle. I en demokrati måste man jobba mot fascism och nazism. Kulturen och konsten har en uppgift där.