Hjälper romanfigur att begå självmord

– Eftersom det är en central debattfråga för mig kunde jag inte låta bli, säger han.

Mycket i hans liv har kretsat kring sjukdomar och död. Kanske började det när Per Christian var elva år och hans bror insjuknade i tbc. I en intervju har han berättat att han valde läkaryrket som ett slags besvärjelse, en magisk föreställning om att man som läkare var skyddad mot sjukdomar.

77 år gammal är han inte längre rädd för döden – däremot för själva döendet. PC Jersild har sett så pass mycket av det lidande som dödligt sjuka människor kan drabbas av att han våndas inför livets slutskede.
– Jag skulle vilja få bestämma när jag ville hoppa av. Om det blev riktigt plågsamt skulle jag vilja ha den möjligheten som man har i Holland eller Belgien, att komma överens om att nu vill jag antingen sova in i döden eller få en spruta och dö.

Han säger det med torr saklighet, men lägger i nästa ögonblick till en brasklapp: ”Tror jag nu i alla fall”.

Så fungerar det ofta under samtalets gång. PC Jersild har starka åsikter, men är inte tvärsäker. Han nyanserar regelmässigt sina uttalanden, vet av erfarenhet att det aldrig går att förutse en människas reaktion i en pressad situation. I sina böcker presenterar han ofta ett etiskt dilemma, men levererar aldrig några färdiga lösningar.

Så är det också i den senaste av hans över 40 böcker, romanen Ypsilon som ges ut i slutet av augusti. Det är en bok som bjuder på återseendets glädje för hans trogna läsare, men också en del obehagliga insikter. Som exempelvis att en författare kan bestämma sig för att avliva även de mest älskade av sina romanfigurer.

Allt ska inte avslöjas, men så mycket kan sägas att PC Jersild i boken återknyter kontakten med nio av sina mest kända karaktärer. Berättelsen inleds med att Reine Larsson från Barnens ö knackar på författarens dörr, nu en gänglig 20-plussare med en doktorstitel i filosofi hägrande framför sig. Senare ramlar de in en efter en: byråkraten Lennart Siljeberg från Grisjakten, veterinären Evy Beck från Djurdoktorn och Primus Svenssons son Bernt från Babels hus.

Arbetet med boken tvingade Jersild att göra en djupdykning i sitt eget författarskap.
– Jag tycker inte om att läsa om mina egna böcker, men nu var jag tvungen att ta ställning till det jag har gjort. De flesta böckerna är ganska gamla, det har kanske gått 40 år sedan de skrevs, och då är det nästan som att uppleva ett främmande författarskap.

Två saker slog honom under läsningen. Dels att han inte kom ihåg särskilt mycket av sina egna berättelser, dels att han gärna skulle skriva om några av dem. Det gällde exempelvis den postapokalyptiska science fictionromanen Efter floden från 1982. Det är en jagroman skriven i presens, men PC Jersild konstaterar utan sentimentalitet att den förmodligen skulle fungera bättre i tredje person.
– Jag har börjat på det lite och tänkt att jag ska skriva om den. Det är något jag kan tänka mig att göra om jag får fortsätta att vara klar i skallen.

Den som läst PC Jersilds kristallklara, ofta intellektuellt utmanande romaner, essäer och krönikor under årens lopp vill genast protestera. Att han ska fortsätta att skriva med samma mentala skärpa känns självklart. Men själv är han helt inriktad på att författarskapet inte kommer att vara för evigt.
– Det är klart att det kommer att ta slut, eftersom jag är så pass gammal. Det är ganska få författare som fortsätter att skriva efter 80. Jag är 77 nu, om jag skulle börja på en ny bok och hålla på med den i två år, då är jag ju 80 när det är dags att ge ut den.

Det är lätt att tolka Ypsilon som ett slags slutpunkt på din karriär  - är det fel?
– Jag inser att det här ser ut som något slags tack och farväl, men det tänkte jag redan när jag skrev En levande själ som kom ut 1980 och som spelar en stor roll i den här boken. Och så blev det ju inte.

Men något stort romanverk har PC Jersild svårt att se framför sig. Kanske nöjer han sig med texter av det slag han just nu arbetar med: en intervjuserie med svenska psykiatriker om psykiatrisk forskning. I år är det första gången på länge som han inte tar med sig något större skrivprojekt till sommarhuset på Gotland.
– Jag inser att jag måste vänja mig vid ett liv där jag inte skriver varje dag. För så kommer det inte att bli i fortsättningen, det är ett som är säkert.