Högläsning av bilderböcker är något alldeles speciellt; inte bara för att de som lyssnar i allmänhet är så väldigt mycket mindre än de som läser och att själva situationen så ofta innefattar fysisk närhet, utan också för att samspelet mellan högläsaren och lyssningsläsaren kompliceras och kompletteras av bokens bilder.
Stina Wirséns Vem-böcker innehåller små historier om stora frågor, framför allt vänskap mellan lika stora och maktrelationer mellan stora och små. Några av dem är till upplägget närmast pekböcker med sufflerande och förnumstigt moraliserande text (Vem blöder, Vem är arg), medan andra är mer psykologiserande (Vem är borta, Vems mormor). Texten ligger alltid nära det som händer i bilderna.
Precis så ser också Vem?, en halvtimmeslång samling kortfilmer baserade på böckerna, ut. De är i mångt och mycket rörliga bilderböcker, bildsatta på det allra enklaste sätt till Gunnar Bolins förtroendeingivande berättarröst. Det är fint gjort och med många visuella poänger.
Medan en högläsare kan konstpausa en eller två sekunder framför ett ”Oj, vad händer?” beroende på stämningsläget hos den som sitter i knäet så fortsätter filmversionen obevekligen. Jag tycker inte om att skriva att film skulle vara passiviserande, men frågan är om det inte är så i just det här fallet – om man jämför med förlagorna, vilket man måste göra när de ligger så nära varandra.
Gunnar Bolins försök att få med sig publiken (”Vi måste ropa på dem!”) faller säkerligen väldigt mycket plattare än de skulle göra om de framfördes ”live.” Jag kommer inte ifrån känslan att filmerna är gjorda som ett substitut: de föräldrar som inte läser böckerna för sina barn kan stilla sitt dåliga samvete genom att ta med småttingarna på bio en lördagseftermiddag. Kvalitetstid, kallas det visst.