Ska man kalla Anna-Lena Efvermans enmansföreställning Efverman på slak lina för komedi eller tradgedi? Eller rent av fars? Det är frågan. Undertiteln En rolig kväll om kvinnohat ger svar på denna som kan tyckas märkliga fråga.
Men visst är skådespelaren Anna-Lena Efverman och regissören Sisela Lindbloms föreställning rolig – ämnet till trots. Det är i det närmaste en underdrift. Det är sällan att jag skrattat så befriande under en föreställning. Ja, jag skrattar så tårarna rinner och mascara ligger som svarta fåror på mina kinder.
Och det är väl tur. Eftersom det faktiskt berör allvarliga ämnen som stereotyper och fastlåsta könsroller. Fast de "låser" Efverman upp eller kanske snarare klär av, inför publiken, med den ena galnare karikatyren efter den andra. Bland de åtta rollerna kan exempelvis nämnas den hårdkokte kriminalaren, en blodtörstig skånsk hemmafru, en självutplånande skådespelerska och en alldeles alldeles ljuvlig Edith Piaf-clown.
Alla är resultat av Efvermans funderingar kring bilder av kvinnor och män, inte minst i media, med alla dess dubbla budskap. Där kvinnan alltid ska veta sin plats.
– Också det faktum att förra årets Nobelpris gick så gott som uteslutande till män, att rollerna i TheHobbit nästan bara spelas av män, att alla bilder i tidningarna bara var på män. Det stod mig så upp i halsen att jag inte visst vart jag skulle ta vägen, säger Anna-Lena Efverman i en enda lång utandning.
Det sägs att du skrev föreställningen som svar på Ulf Brunnbergs sommarprat. Vad var den tändande gnistan?
– Det var hela hans attityd gentemot kvinnor som satte igång allt. Brunnberg tyckte att det var för mycket feminism i tv och att det behövdes en manskanal med sport och manliga grejer. Då tänkte jag att jag måste göra något om könsroller och de könsstrukturer som vi tar på oss.
Det blev den slaka lina som Anna-Lena Efverman nu balanserat på sedan premiären för drygt ett år sedan. Och som hon turnerat runtom i landet med för att landa här i Uppsala med två föreställningen på Uppsala stadsteater den 6–7 november.
Vad hoppas du att publiken tar med sig från föreställningen?
– Förhoppningen är att människor börjar fundera. Hur ser det ut i världen egentligen? Vad gör vi för att förbättra den. Och sedan skrattar åt det. Annars orkar man inte!