Tv-serien ”The Wire” har överösts av priser och hyllats världen över för sina realistiska skildringar av det amerikanska samhällets skuggsidor. När livet i den brottsbelastade staden Baltimores ghetton målas upp för tittaren dryper det av kallblodiga mord, hopplöshet och krossade drömmar. Den kanske mest plågsamma scenen i hela serien har dock varken med våld, droger eller korrupta politiska maktspel att göra och utspelar sig på en fin restaurang i Baltimores flådigaste hamnkvarter.
Ungdomarna Darrell, Zenobin och Nomand har vunnit en tävling i skolan där priset var ett restaurangbesök inne i stan. I bilen på vägen till Ruth’s Chris är de tre ungdomarna uppspelta och förväntansfulla, men väl inne på restaurangen infinner sig osäkerheten när de inte vet vad ordet ”rare” betyder på menyn och inte förstår vad kyparen menar när han upplyser om dagens ”recited specials”. Efter middagen är stämningen desillusionerad. Zenobin vill inte längre ta något foto på restaurangen, Darrell insisterar på att få äta på Mickey D:s för att få sig ett riktigt mål mat och Nomand spelar hiphop på hög volym på bilstereon, musik som han känner igen sig i och kan identifiera sig med.
I boken ”AlieNation is my nation” skriver sociologen Ove Sernhede om fenomenet. När han har intervjuat ungdomar i förorten Hammarkullen i Göteborg beskriver de hemkvarteren som ett ”befriat område” där de kan vara sig själva. När de kommer utanför Hammarkullen tvingas de hela tiden möta ”det Sverige som ser ner på och betraktar (dem) som en andra klassens medborgare”. Trots de många problemen som finns i förorten är det där man känner sig trygg.
Situationen i svenska ”utsatta” förorter är inte i närheten av misären i de amerikanska ghettona, men likheterna finns, särskilt i invånarnas förhållande till sina hemkvarter och världen utanför.
Texten i Gottsundarapparen Jaccos förortsanthem ”Vår betong” har många likheter med dramaturgin i The Wire:
Här finns laddade pistoler, se upp för habbade personer som bangar sina kanoner
Välkommen till vår betong
De har zikini och tabanja, becknar heroin och ganja bland hus som liknar varandra
Välkommen till vår betong
(---)
När det är beef så kommer tabbarna och knivarna fram
I vår betong där vissa pumpar heroin i sin arm
Där ungarna kastar sten på aina och sätter bilar i brand
Du blir robbad på din lur bre och de stampar på ditt huve och stationen blir beskjuten
Texten fortsätter med ett uppräknande av problem. Polisen misshandlar invandrare, en lillebror tar överdos, vänner har dött och socialkontor brinner ner. Men ett hopp finns också. Jacco uppmanar förortsmänniskorna att sluta bråka med varandra, resa sig upp och låta kärleken leda vägen. Och låtens sista vers slutar med raden, ”håller mig till min förort, gillar inte alls att hänga i stan”.
Ser man förbi de stereotypa mediebilderna av förorten som Jacco delvis förstärker, delvis leker med i texten till ”Vår betong”, av en superfarlig plats där man lätt råkar illa ut i samma stund som man kliver av bussen, så går det också att hitta en mer nyanserad bild av de svenska städernas problemytterområden. Det är den bilden Johanna Langhorst ger i sin uppmärksammade bok ”Förortshat”, som är både en kärleksförklaring till den tidigare hemorten Tensta och en hård kritik mot mediebilden och de styrandes ovilja att göra något åt problemen platsen brottas med.
Det finns många skäl till att älska Tensta och andra miljonprogramsområden. Till skillnad från vad många tror är många förorter arkitekturmässigt välplanerade. Stora lägenheter, gott om parker, fria från biltrafik så att barnen kan röra sig fritt. Det är också nära till naturen, och människorna som bor där har en stark anda av gemenskap som gör att man hjälper varandra.
Med hjälp av statistik visar också Johanna Langhorst att bilden som media målar upp är kraftigt överdriven. Brottsligheten är visserligen högre än i de ”fina” förorterna, men mycket lägre än på Söder och i innerstaden. Andelen socialbidragstagare är högre, men med tanke på hur många nyanlända flyktingar (som ju inte kan förväntas få jobb och försörja sig själva på en gång) som bor i Tensta är siffrorna förhållandevis låga.
De så kallade ”invandrarförorternas” största problem är varken arkitekturen eller att de som bor där skulle vara mer våldsbenägna eller arbetsskygga än andra utan att de styrande varken lyssnar eller bryr sig om deras situation. Ökade ekonomiska klyftor i samhället gör att de som står längst ner på klasskalan glider ännu längre ner, bristen på positiva projekt för att aktivera förortens ungdomar annat än temporärt lyser med sin frånvaro och ett förakt mot stället och de som bor där som kommer från alla håll ger invånarna skamkänslor.
Johanna Langhorst föreslår att vi istället för utanförskap borde tala om ”utestängning” på grund av oviljan från resten av samhället att släppa in de som står utanför i samhället. Ett alternativ för människor som inte har några riktiga chanser att komma in i det svenska samhället är att gå in i någon annan gemenskap. Det kan vara religiösa gemenskaper eller kulturella gemenskaper och där utgör hiphopen ett skräddarsytt alternativ.
Ända sedan hiphopens födelse i 70-talets New York har genren varit ett språkrör för utsatta gruppers situation. Svarta och sydamerikanska människor i USA, invandrargrupper i Europa och kåkstadsinvånare i Afrika är några exempel. Med undantag för artister som Just D, Petter och Timbuktu är det också främst från förorterna de flesta svenska rappare som gjort sig ett namn kommer. Genom musiken ansluter de sig till en global gemenskap samtidigt som de beskriver sin personliga situation.
I låten ”Postkodmiljonär” rappar duon Mohammed Ali om hur postkoden istället för att ge en miljonvinst sätter sig i vägen för möjligheten att nå framgång. Har man en postkod som signalerar problemförort betyder det att man bor på ett ställe där gräset inte bara än mindre grönt än på andra sidan utan inte grönt alls, där bostadsadressen hindrar en från att få jobb och där ”postrån är ett alternativt för att bli miljonär”. Och att lyckas som artist förstås.
Användningen av ”vi och de” är frekvent inom hiphopen. Bland rapparna från den svenska förorten är ”vi” de som delar samma erfarenheter, det vill säga växt upp i förorten, eller som är en del av hiphopgemenskapen. ”De” är oftast polisen, politiker och vanliga svenssons som ser ner på ”svartskallarna” från förorten. Speciellt med Labyrints låt ”Ortens favoriter” är att den talar direkt till lyssnare som utgör ett ”de”.
I låten rappar Labyrintmedlemmarna och gästrapparna om att oavsett vad alla andra tycker om deras musik så är de favoriterna i förorten och det är det viktigaste. ”Pass på era recensioner och priser, skiter i, för vi är ortens favoriter”. I en vers rappar Jacco: ”vi har ett band mellan oss som ni aldrig kommer att förstå, nej/vi har delat sorg, skratt, blod, tårar och förluster sen vi var små”.
Labyrints texter gör ofta sken av att tala för alla i förorten, vilket förstås är en överdrift. Det finns garanterat massor av människor som varken känner igen sig i de ofta hårdragna beskrivningarna av stadsdelarna eller identifierar sig med texterna. Att komma från ett farligt område har sedan hiphopens födelse betytt status, vilket gör att negativa attribut ofta förstärks. Däremot kan musiken fungera som en puls på vilken man kan känna av stämningarna hos en del av befolkningen. När till exempel upploppen i London (2011), Paris (2005) och i Los Angeles (1992) bröt ut hade de i samtliga fall förutspåtts i raptexter åren innan.
I slutet av 80-talet kallade den amerikanska rapparen Chuck D hiphopen för afroamerikanernas CNN. I Sverige skulle man kunna kalla hiphopen för förortsbornas Aktuellt. Lyssnar man på den kan man få veta saker som inte kommer fram genom andra kanaler och som ansvariga politiker oftast tycks missa. Som vad frustrationen och känslan av utanförskap grundar sig i, vilket rimligen är ett första steg till att lyckas lösa problemen och ta till vara på de positiva sidorna i de svenska förorterna.