Sveriges första barnbok om Hen har precis utkommit. Det är det lilla förlaget Olika som ger ut Jesper Lundqvists och Bettina Johanssons Kivi & Monsterhunden. För dem som inte vet så är hen en blandning av han och hon, alltså helt könsneutralt. Hen är egentligen inte något nytt ord i det svenska språket, utan dök upp redan på 60-talet i feminist- och queerkretsar. Bland allmänheten har dock den nya boken om hen allaredan väckt uppmärksamhet och debatt.
För mig framstår hen som den ultimata lösningen på den pojkdominans som den svenska barnboken dragits med nu länge nog. För ett antal år sedan debatterades det faktum att föräldrar till pojkar inte köper böcker som handlar om flickor, medan föräldrar till flickor i betydligt större utsträckning köpte böcker om pojkar. Till och med författarna talade om att de mer eller mindre kände sig manade av förlagen att placera en pojke som huvudrollsinnehavare i böckerna då detta säljer bättre. Kanske kan därför detta könsneutrum skapa en öppnare läsning och förhoppningsvis också bli ett mer vedertaget begrepp för en ny växande generation.
Kivi & Monsterhunden stannar dock inte vid hen och henom – även om denna innovation hade räckt alldeles utmärkt för min del. Här finns också mappor, pammor, marfor, morbroster, brysslingar och storebröstrar. Allt i en salig blandning.
Själva berättelsen är mer traditionell och handlar om barnet Kivi som önskar sig en hund. Hen stöter dock på den jobbigaste och fulaste monsterhund man kan tänka sig i sina drömmar. Och blir på så vis avskräckt.
Boken som sådan är rent konstnärligt ingen större sensation, vare sig text- eller bildmässigt. Dessvärre är det rätt signifikativt för många av förlagets böcker, främst gällande dess illustrationer. Jag hoppas innerligt att detta är en barnsjukdom som förlaget med tiden gör sig av med genom att knyta till sig mer professionella illustratörer och författare.
För förlaget Olikas intentioner är det inget fel på. Genom att ge ut böcker som utmanar stereotyper samt förlegade normer och traditioner i litteraturen hoppas förlaget kunna utmana och bredda traditionella könsroller. Man vill också skildra samtidens variationer i att vara och leva.
Efter en genomgång av förlagets utgivning framkommer denna bredd med all tydlighet. Främst i olika föräldrakonstellationer, alternativa könsrollsmönster, i gestaltandet av människor med olika hudfärg och handikapp. Men framför allt syns det i den medvetenhet som också sträcker sig till det som kan tyckas vara detaljer, färgsättning av flickor och pojkars kläder.
Här finns också plats för mer okonventionella – spegelvända – beteenden som i de två nyutkomna böckerna om Tessla. Föräldrarna har här tagit över barnets agerande och barnet föräldrarnas genom att mycket pedagogiskt leka och lirka föräldrarna ur trotset. I Varför gråter pappan? framkommer också en mer okonventionell bild av en proper slipsprydd pappa med backslick som sitter på en parkbänk och gråter glädjetårar över att få träffa sina barn. En liten pärla är också Allan och Mike på promenad, i all sin enkelhet.
Här får lille Allan agera bebis i låtsasleken med den större killen Mike – allt medan illustrationerna växlar mellan fantasi och verklighet. Sedan skadar det ju som sagt inte att pojkarna här intagit den traditionellt mer kvinnliga leken.