Bo-Ingvar Kollberg: Hemula och ohemula krav i kulturpolitiken

Ni är alldeles för eniga, det är svårt att se vari ni skiljer er åt eller var motsättningarna finns, bröt Rickard Turpin, skådespelare, regissör och teaterledare, in ungefär vid halvtid i debatten i måndags kväll hos Stockholms stadsteater om kulturen och kulturpolitiken.

Foto:

Kultur och Nöje2007-09-18 16:30
Bo-Ingvar Kollberg
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Vid det laget hade alla i panelen fått bekänna färg och visst låg det något i hans invändning. Även om Turpin inte riktigt kunde precisera vad han ville ha i stället. Då hade dramaturgen Jacob Hirdwall hunnit ta avstånd från all kommersialisering av kulturen så länge man ville tala om konst. Anna Carlson, stridbar ordförande i Teaterförbundet, haft tillfälle att påpeka det rimliga i att hennes skådespelare kunde försörja sig inom sitt eget yrke. Inget ohemult krav, som hon sade. Kulturborgarrådet i Stockholm Madeleine Sjöstedt utbrett sig om bristen på självförtroende inom kultursektorn och både förre departementssekreteraren Carl-Johan Kleberg och teaterkritikern Leif Zern pekat på skillnaderna mellan vår tids kulturliv och de villkor som rådde när kulturpropositionen 1974 en gång utarbetades. Det senare apropå den nya kulturutredning som tillsatts och skall vara klar nästa höst.

Kanske var det en större ideologisk spridning Turpin efterlyste. Ändå var det en lisa med en debattpanel så sammansatt att man slapp den sortens diskussion där deltagarna läser högt ur respektive politiskt partis kulturprogram och med positioneringar och uttalanden, klichéer och slagord stryker sina supportrar medhårs. Den svenska debattkulturen skulle må bra av flera sådana här nivåhöjande meningsutbyten där flera argument och röster kan göra sig gällande. Även om Suzanne Osten, nestorn i svenskt teaterliv, egentligen var överkvalificerad. Vad hon gjort för barnkulturen och barnteatern får sina rätta proportioner enbart i ett internationellt perspektiv. Så far hon också jorden runt, från Ulan Bator till Sydafrika eller Paris, och alla bara lyssnar och lyssnar. För henne är teater möten som gör skillnader i våra liv. Genom att se vad andra gör, hur de tänker och interagerar får vi reda på åtskilligt om oss själva. Och det handlar om kvalitet, hävdade hon och menade att en sådan debatt är vi alldeles för fega för.

Men nog handlade det också om skådespelarkonst på hög nivå, när Anna Carlson stred för sina medlemmars arbetsvillkor och det som i ett vidare perspektiv utgör förutsättningarna för kreativ verksamhet. Själv minns jag från mina sju år i Konstnärsnämnden den undran som ofta inställde sig hur de som levde på a-kassa mellan engagemangen, eller på andra sätt försökte dra sig fram, över huvud taget överlevde långt under vad som borde vara existensminimum.
Musikerna har det ännu värre och inget land kan garantera anställning för alla efter utbildningen, svarade Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth när Anna Carlson återkom till sina medlemmars intressen. Trygghet måste i stället ligga i nya jobb. Och även om känslorna var heta och vid något tillfälle kokade över i salongen, hittade Lena Adelsohn Liljeroth för det mesta rätt i sina svar. Vad man saknade var en expansiv vision för den framtida kulturpolitiken. Här måste regeringsalliansen bli mera på bettet. I varje fall om kulturfrågorna skall höra till de fem viktigaste i valet 2010, vilket kulturministern önskade.